editor@OurComments.org

Det var en gång en liten pojke som hette Yessir och som undrade vad en basketstjärna var. Han hade förstås redan förstått att det nog inte var sådana stjärnor som han om natten såg när han kikade ut ur det lilla huset vid havet där de bodde.

- Det är nog någon som spelar basket och tjänar väldigt mycket pengar på det, sa pappa Mohamad.
- Mer än du när du säljer fisken? , undrade Yessir.
- Jo, det kan man nog säga, sa pappan och skrattade.

Yessir visste inte vad basket var, men han tänkte att det måste låta väldigt vackert när man spelade basket om man nu fick så mycket pengar när man spelade det. Mamma hade ju sagt att fisken och musiken var livsviktiga, ja utan dem skulle de aldrig orka.

- Pappa, hur låter basket?
- Låter? Ja, inget särskilt tror jag. Det är en jättestor boll som man spelar med. Fast inte med fötterna som när man spelar fotboll, utan med händerna.

Den natten drömde Yessir om hur han spelade med en jättestor boll. Ja, den var så stor att ingen annan i hela världen kunde spela med den, bara Yessir!

På morgonen letade Yessir upp sin storasyster Maria för att fråga om hon fått lära sig i skolan hur man kunde bli så stor så man kunde spela med en basketboll.

- Ja, du får nog vänta några år tills du kan spela. De som spelar i skolan är mycket större än du.

Yessir gapade av förvåning. Fanns det så stora pojkar i skolan där Maria gick? Han bara måste få följa med dit och se dem. Maria tvekade lite, men hon såg hur väldigt gärna lillebror Yessir ville. Och mamma hade ju sagt att hon måste vara snäll mot Yessir, för mamma hann inte ta hand om honom när hon arbetade.

- Om du lovar att gå riktigt fort så kan du få följa med mig på torsdag, för då börjar jag senare, sa Maria.

Natten innan torsdagen kunde Yessir inte sova. Han låg och tittade ut genom fönsterluckan på stjärnorna på den svarta himlen och undrade om basketstjärnor liksom också lyste. Åtminstone om det var mörkt. Spelade de kanske bara när det var mörkt?

Yessir, Yessir! Vakna! Har du inte ätit frukost ännu? Vi måste gå snart!

Yessir hörde knappt Maria, för han hade just fått bollen. Så med ens blev han klarvaken. Det var ju idag han skulle få följa med Maria till skolan!

- Jag behöver ingen frukost, jag är redan klar, sa han och hade på något mystiskt sätt genast fått på sig både byxor och den något slitna tröjan.

På vägen till skolan tittade Yessir sig omkring så noga efter de stora basket-pojkarna att han hela tiden snubblade.

- Kom nu, vi måste gå lite fortare, måste Maria hela tiden förmana honom.

De hann fram precis tills det ringde in. Yessir undrade var de spelade basket. Maria förklarade att det inte var några som spelade där nu, men på rasten skulle de nog spela.

Yessir satte sig att vänta medan Maria gick in i skolan. Han försökte begripa var rasten var förnågonstanns så att han kunde titta när de spelade, men Maria hade glömt berätta var den var. Tänk om han inte hittade den? Han kände sig med ens både ensam och ledsen. Tänk om han inte fick se när de spelade innan han måste gå hem igen?

Så hörde han ett sorl och alla barnen kom ut från skolan. Maria kom fram till honom:

- Ja, nu börjar de nog snart spela, men du är förstås för liten för att få vara med ännu. Titta, där är de ju, sa hon.

Yessir tittade, men han såg inget. Bara några vanliga pojkar som kom ut med en boll, en stor fotboll.

- Ser du?, sa Maria och pekade.

Nu såg Yessir och förstod. Basketbollen var inte alls jättestor, bara lite större än en vanlig fotboll. Han kände sig besviken och en smula dum. Han hoppades att Maria inte skulle förstå vad han tänkte.

- Är du inte glad nu, det var ju det du ville se, sa Maria innan hon sprang bort till några flickor som stod längre bort och tittade på några armband.

Yessir tyckte inte det var så roligt längre och satt bara och väntade på att Maria skulle sluta så de kunde gå hem. Den natten kunde Yessir inte heller somna. Han var så besviken. Det var inte alls som han tänkt sig. Varför pratade man så mycket om basket-stjärnan? Och varför fick han så mycket pengar? Pappa var ju mycket större och mycket starkare än dem han sett spela basket. Nästa dag beslöt han sig för att fråga Youssu, som var äldre än Maria. Han visste nog.

- De spelar på TV, sa Youssu.
- Betalar man dem jättemycket då när de spelar på TV? frågade Yessir.
- Ja, sa Youssu, De som har TV betalar jättemycket för att få se de som spelar basket.

Nu hade inte Youssus familj någon TV så han kunde inte berätta så mycket mer, trots att han var hela två är äldre än Maria. Yessir tänkte lite och sen kom han på att han kunde gå och prata med mannen som hade affären i den lilla byn. Där hade Yessir sett att det fanns en TV.

- Hur mycket betalar du för att få se basket-stjärnan på TV? sa Yessir till honom.

Habib, den kloke och vänlige mannen som ägde affären, tittade en smula förvånat ner på Yessir. Han hade många barn själv, men upphördes aldrig att förvånas över alla frågor.

- Jag betalar nog inte alls för det, sa han.
- Men varför tjänar basket-stjärnan så mycket pengar då? sa Yessir och nu var det hans tur att vara förvånad. Igen. Så underligt det var det här med basket-stjärnan.
- Ja, om jag visste det, sa Habib.

Han undrade verkligen han också, varför allt hans slit inte gav mer. Han arbetade hårt och gjorde inga dåliga affärer, ja ibland tyckte han att de nästan var oanständigt bra för hans del, som om han nästan bröt mot profetens bud om rättvisa.

Nästa natt sov två människor med oroliga drömmar i den lilla byn. En liten pojke som inte börjat skolan än sprang i drömmen runt i många byar och frågade många människor om de hade TV. Och om de hade det så frågade han om de betalade väldigt mycket för att få se basket-stjärnan. Alla svarade det att de inte gjorde det.

Och en handelsman låg och drömde om TV-apparater. Han hade funnit att på baksidan av varje TV-apparat fanns ett mycket, mycket tunnt rör i vilket det flöt en ständig ström av guld från TV:n. Rören var så tunna att man bara kunde göra dem med den allra, allra finaste tekniken. Och det var inte många som såg rören eller ens kände till dem. Han försökte följa rören för han förstod att där någon stanns där de slutade måste det finnas en stor skattkista dit alla de små strömmarna av guld flöt. Men det var mycket farligt att följa fören. Långt framme såg han jättelika bomber som användes av dem som vaktade skattkistan. Den morgonen vaknade han alldeles kallsvettig och han hade ingen lust att arbeta trots att han annars brukade älska det.