Jag tror Greider har rätt. Socialdemokratin lever kvar i en grandios självbild. Juholt har verkligen ingen avundsvärt position i detta läge och det är nästan märkligt att han står ut, tycker jag.
Det som händer med människor under stark nedvärderande press är ofta att de inte vill ta till sig kritiken, vilket ju inte är så konstigt. Kritiken är kanske till stora delar också orimlig. Då hamnar man lätt i en grandios självbild. Den blir så att säga självunderhållande om den för gruppens del leder till att den sluter sig i inbördes beundran.
Den arme ledaren blir både nedvärderad och beundrad och har väl inte mycket annat val än det narcissistiska, dvs den grandiosa självbilden.
Just nu ser vi kanske en extrem-variant av det, men detta är, tror jag, ett väsentligt gissel i politiken. Politiker behöver stöd för att stå ut. Om som i det här fallet inte partiet förmår ge ett genomtänkt icke-idealiserande stöd så går det helt åt skogen på det här sättet med verklighetsanpassningen.
Botemedlet bör nog innehålla just återvändande till verkligheten. Hur ser den ut? Vad vill vi? Vad kan vi göra? Vad orkar vi? Hur kan vi stärka oss – utan att tappa kontakten med verkligheten?
Socialdemokratins styrka har varit just detta, kontakt med verkligheten genom bl a folkrörelserna och den egna erfarenheten. Om ledaren börjar beundras för mycket lämnar man den formen av folkrörelse och går in i ett annat slags massrörelse, som jag ser det. Det är knappast en väg socialdemokratin vill gå.
Alla större nyhetsmedia skriver naturligtvis (mer eller mindre initierat):
”Jämtin tar …” | SvD,
Juholt uppges … | SvD,
Krävde hans avgång … | AB,
Juholt pressad – … | AB,
Jämtin beredd … | AB,
Jämtin tar … | SR,
I dag kan Juholts tid … – DN.SE,
Badlands Hyena.
Mest intressant, tycker jag, är vad som skrivs inom partiet. Kielos skriver i dagens ledare i AB att det ”.. alltid funnits ledare som kunnat resa sig över (falangstriderna)…” och ger rådet ”…sluta läcka saker om ert inre liv…”. Jag håller med, men tänker samtidigt att ledare bara kan vara ledare med stöd. Utan det går de psykologiskt under och gör dumheter. (Dessutom är kanske detta med läckor elegant uttryckt men lätt att missförstå… 
)
Widegren skriver att den vinklade journalistiken inte lika lätt skulle rått på Lena Sommestad. En bra poäng, tror jag, eftersom hon så klart bygger på analys.
Håkan Bengtsson skriver i ledaren i Dagens Arena om Juholts självförtroende och hans negativa uttalande – dock utan att koppla samman dem med det bristande stödet ifrån partiet, vilket jag finner olyckligt och en smula ogenomtänkt.
Johan Westerholm känner sig vilsen och ensam i det hela. Förståeligt.
Samtidigt som detta pågår
raseras vår gemensamma välfärd (ironiskt beskrivet i bl a
Stockholmsrean). Trots de utmärkta ekonomiska analyser som Marika Lindgren Åsbrink presenterat på bloggen
Storstad | Om politik har socialdemokratin inte lyckats förklara för väljarna vad som händer. Det är egentligen otroligt – om man inte tror att oförmågan att se sträcker sig in i partiet på ett sådant sätt att det bildats självförhärligande falanger, tyvärr. (Om jag får säga vad jag tror. Detta inte sagt som en anklagelse utan som ett konstaterande av hur psykologin så att säga verkat.)
Och svarta moln hägrar sig över internet och tillgången till fri information.
För den som funderar över vägar framåt rekommenderar jag Thich Nhat Hanhs ord: Vi mediterar inte för att komma undan verkligheten. Vi mediterar för att orka ta itu med den.
