Angående om problemet är skuldsättning eller ägarkoncentration så förefaller det mig som om skuldsättningen är ett problem på ytan vars underliggande problem är ägarkoncentration på olika nivåer. I USA, t ex, var det ju väldigt klart att många inte skulle haft någon bostad om de inte fått låna. De hade inte pengar själva. Ägarkoncentrationen/fördelningen gjorde då att man ställdes inför problemet att ställa en massa familjer på gatan eller ge dem lån – som man inte hade full kontroll över. Jag kan inte se annat än att roten till det onda här är fördelningen som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.

Dina övriga synpunkter förefaller mig inte alls ha med det här att göra. Jag ser ogärna att du använder utrymmet här till att framföra dem, men släpper fram dem just nu.

Dagens ekonomiska problem beror inte på ägandekoncentration, utan snarast a) orimlig skuldsättning på alla nivåer, b) politisk-ekonomisk ”crony capitalism” och c) blandad debil politik som hämmar tillväxt, välstånd och lösande av problem (Japans 20 år gamla bankkris är ett exempel). Kapitalism är något många ogillar, eftersom den inte går att kontrollera – av såväl politiker som storföretag. Och därför har kapitalismens främsta kännetecken, nämligen spontaniteten, oförutsägbarheten och den kreativa destruktionen, i hög grad stoppats. Följden ser vi när det till 210% politiska eurosamarbetet genomfördes istället för fria och konkurrerande valutor.

Långsiktighet tror jag uppriktigt sagt är överskattat. Vad vi just nu tror är problem och möjligheter som ska ligga till grund för planeringen visar sig ofta på 10-20 års sikt vara fullständigt fel. Tänk om Sverige hade blivit långsiktiga just när makarna Myrdal hade skrivit ”Kris i befolkningsfrågan” och infört en 50-årsplan? Vi vet att Myrdals teser snabbt visade sig felaktiga. Den enda ”långsiktigheten” Sverige haft är kärnkraftsomröstningen 1980, som försökte binda upp energipolitiken 30 år framåt. Och det är samtidigt det område där alla är missnöjda.

Nu måste den missriktade omsorgen läggas på att skapa respekt och sätta gränser.
Jag kände en mycket beundransvärd man som gick bort för tidigt. Den mannen tog hand om värstingar, de personer som inte socialarbetare, luttrade poliser mm orkade eller kunde rå på längre.
Vad gjorde han som skiljde sig från den behandling som de var bemötta av tidigare?
Jo, han satte gränser!
Killarna sattes i arbete att renovera gamla fartyg han hade fått av flottan, dealen var att om de sköter sig, rustar upp båtarna så får de åka på en spännande resa med dessa fartyg. Missköte de sig, gav läpp som den vänlige men stenhårde farbrorn sa, så fick de en smäll! Han hade hårda nypor minst sagt, men killarna respekterade honom, lärde sig starten på ett nytt yrke och fick kanske möjligheten att lära sig ett riktigt jobb i framtiden.
Det är inte uppbyggligt att bara tycka synd om missbrukare eller ursäkta ett brott med ”han hade en så jobbig uppväxt” utan man måste ställa faktiska krav och sätta gränser. Det ska vara både piska och morot.

Brott ska inte löna sig, särskilt inte upprepade brott.
Killen, 38-åringen vill inte ha vård för sitt missbruk, han är nu kanske inte lycklig men han kommer ut och kommer att fortsätta sitt leverne. Mer brott, fler stölder av bilar under inverkan av alhohol och så vidare…

Jag tycker illa om det som skett och de exempel du berättar om är också väldigt illa. Tack för dem. Min undran är dock mer vad vi kan göra.

Jag förstår mycket väl om du blev provocerad av hånflinet. Det skulle jag också blivit, åtminstone till att börja med. Men är det inte också en vägledning till vad som kan vara problemet? Om du hånar någon saknar du respekt för den människan.

Det har väl i sig inte så mycket med hårdare straff att göra. (Men jag kan tycka, liksom åklagaren att straffet är orimligt milt.)

Sen en rättelse till en annan kommentar som gjorts: Man släpps i regel efter 2/3 av ett fängelsestraff, inte en tredjedel.