Stefan
Tornberg, riksdagsledamot för Centerpartiet störs av att hans
grannar fått brev från LO där han pekas ut som en av dem man inte ska ge sin
röst om man inte vill att sjukförsäkringen ska bli sämre.
Det kan väl vara riktigt att han inte bör få någon röst i valet av dem som vill ha en bra sjukförsäkring, Centerpartiet tillhör ju dem som är med
att försämra sjukförsäkringen, något
som Ilse-Marie
skrivit en hel del läsbart om på sin blogg. Läs också
gärna Resursbloggen! Eller ta
del av
det ANNBOOKWORM
skriver om rehabiliteringen med bl a intryck av hur det ser ut för
långtidssjukskrivna och de med funktionshinder.
Det är dock inte det här Tornberg skriver om. Tornberg pekar i
stället på att det är obehagligt att bli utpekad och undrar om vad
han kallar ”socialdemokraternas amerikanska PR-konsulter”
kommit till heders igen.
Kanske det, tänker jag och undrar om det är så här
personvalskampanjer kommer att se ut. Är det inte det Tornberg och
hans kolleger i den borgerliga alliansen vill, dvs ha personvalskampanjer?
Jag för min del är tveksam till personval. Det är nog lätt att
politiken kommer i skymundan. Jag vet inte vad LO skriver och
Tornberg tänker tydligen inte tala om det. Han tycker tydligen att
det är ointressant. Är det så vi vill att dialogen ska se ut?
Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra vad Stefan Tornberg
tycker om försämringarna i sjukförsäkringssystemet, kanske just för
att han inte alls nämner det.
Och nog kan väl hans grannar vara intresserade av det? Speciellt
som inslaget av personval kan bli större framöver. Men rent
mänskligt förstår jag om han tycker att det är obehagligt att bli
utpekad.
Fast det måste väl ändå vara så att det är betydligt obehagligare
att bli utpekad på grund av att man är sjuk? Och att samtidigt få
så pass mycket sämre ekonomi att man är tvungen att gå till
socialen, kanske måste flytta mitt under sjukdomen m m?
Men det tycker nog inte ledarredaktionen på SvD för de kallar det LO skriver ”pinsam grälsjuka”.
[tags] politik, personval, sjukförsäkringssystemet [/tags]
Viken politik !?.Det går ju enbart ut på att sko sig själv och blåsa folket.
Pelle,
Nja, man kan ju faktiskt vara för att de rikedomar vi har fördelas till alla också. En del människor blir förstås mycket rädda då. Kan man inte fråga sig vad som rör sig i deras tankar då?
Du har en penna som svider. Eller ja åtminstone tangenter som knattrar lite ilsket. För min del har jag inte satt mig in i det här med personval. Men funderar vidare, få de också personligt ansvar för den politik de för då om de blir valda genom personval? Eller kommer det dessvärre att blir som det redan är att politikerna sitter och är yrkespolitiker i allehanda år med stigande löner och en aldrig sinande ekonomisk brunn i form av pension därefter när de väl faller med ett brak?
Tack för länken till min blogg.
Hej Ann,
Roligt att se din kommentar här. Jag ser fram emot att läsa mer på din blogg.
Svider? Jag försöker ju skriva snällt … – jag kommenterar bara en liten del av det jag ser och funderar sedan över hur jag i någorlunda snälla ord kan säga resten. Och om jag kan stå för det, kanske ser jag fel.
Jag tror på politiska partier som folkrörelser. Men det blir inte automatiskt bra bara för att man har en folkrörelse. Det fordrar arbete och eftertanke (vilket inte alls gör det hela tråkigt, men det tar tid).
Jag kan inte begripa hur man utan mer folkrörselselika partier ska kunna lita på politikerna. En bild i tidningen blir lätt glättad, för att nu inte tala om TV. Om vi inte känner varandra får narcissistiska tendenser mycket större svängrum.
Ett bra exempel på det är kanske de ganska hopplösa kommentarer man hittar på bloggarna om att alla politiker bara skor sig. Det är nog vanligtvis väldigt ogenomtänkta kommentarer, men de bär med sig minnen av möten med egoism/narcissism, tror jag.
Annars är mitt favoritexempel på ställen där narcissism och egoism får mycket utrymme företag som lockar karriärsugna och som omorganiserar mycket. Det leder till att det är mycket svårt att veta vem som egentligen kan vad och därmed blir ytan viktig.
Nu tycks ju politiken också locka karriärsugna människor, men jag tror att problemet även har en lite annorlunda där. Politiken lockar människor som vill göra något bra och som har en känsla av att just den lösning de fattat tycker för är den bästa. Det blir lätt personligt, det blir en ömtålig punkt.
Intressant nog så finns ju egoismen med som något många kämpar för i politiken också. Om det kan man tänka mycket, om de olika betydelser som ordet då kan få och den svåra balansgång i tankarna som krävs för att förstå något av det. Men det för långt och det sparar jag tills jag orkar.
Politik borde locka personer som vill förändra, men jag har vid flertalet tillfälle hört om ungdomar som skall bli yrkespolitiker då de får frågan vilket val de skall göra till gymnasiet. Och jag vill påstå att det inte enbart är för möjgliten att kunna påverka.
Under ytan finns många på gräsrotsnivå som sliter och arbetar just för att vilja förändra. Kanske är just personvalet då en lösning. Det återstår att se och den som lever får se.
Vass och kritisk penna kan man väl ända ha och på samma gång vara vänlig, det är det jag menar med att det svider – men så har jag inte alltid lätt att uttrycka mig alla gånger.