editor@OurComments.org

Jag vet inte hur många gånger jag i affärer fått svaret att “man får vad man betalar för” när jag frågat om vilket av alternativen är bäst. Till alla de människor som envisas med att upprepa detta marknadsliberala mantra (troligen oftast helt ovetande) går mina tankar när jag läser (Aftonbladet)

Dyra barnvagnar har allvarliga brister. Billiga vagnar bättre i stort säkerhetstest.

Dyra barnvagnar kan i själva verket vara livsfarliga.

När Konsumentverket testade tio modeller godkändes bara fem.

– Det är allvarliga brister. Barn kan falla ur och skadas allvarligt, säger Anna Strandberg på Konsumentverket.

Varför har det blivit så otroligt svårt att få reda på vad man köper? Varför i all världen ska man behöva lägga ned så mycket tid på detta?

Jag undrar om Marianne Söderqvist (Expressen) funderat över detta när hon skriver att hon “vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som styr det här landet”? Tänk om hon i stället skrivit att hon vill att människor ska få tid att ägna sig åt väsentligheter i stället för att den s k marknaden ska styra över vår tid genom att göra saker mer komplicerade än de behöver vara? Kanske mer pengar till Konsumentverket ger människor mer tid att ägna sig åt väsentligheter? Vill Marianne det? (Jag vet inte, men visst skulle jag tycka att det vore roligt om hon ville det. Om hon ändrade lite perspektiv från “von Oben”.)

Jag hoppas förstås att Marianne vill provocera, precis som jag tror att kanske Gösta Rosén hoppas det. Men till vad Marianne?

Och jag tror att Espati vill peka på samma fråga. Vad är det vi bör diskutera för att föra demokratin framåt? Är det t ex demokratiskt att vi tvingas betala för Timbro och andra institutioner till höger när vi köper något? För det är väl det vi gör? Kan man på allvar diskutera detta? (Tro inte att jag tycker frågan är enkel. För visst gillar jag människors initiativ, men ska verkligen den som äger mer bestämma mer över vad vi ska diskutera i vårt samhälle? Ska den som äger mer ha mer inflytande över vad - av allting - som vi vet något om?)

Ett av de största problemen som jag ser det i vår demokrati är att vi inte har något sätt att ge de allra svagaste en röst. Vad de än tycker och tänker borde de få ha en röst, borde få höras. Marianne och andra som hörs mycket måste då få släppa lite på sin stora bit av kakan “jag-vill-höras”. Vill du det Marianne? Det vore bra om du ville för jag tror att det skulle ge kunnigare medborgare i längden. (Även du skulle nog bli förvånad över en del du skulle få lära dig. Om svårigheterna att ta sig fram i livet när många saker gått snett, t ex. Fast du kanske vet allt det, vad vet jag.)

Kring vår ekonomi har jag och några andra också funderat hos Kerstin på Motvallsbloggen. Följ gärna Jan Wiklunds länk till alternativstad.nu där.

Andra bloggar om: politik, rösträtt, psykologi, ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Jag får en obehaglig känsla att tidskriften Neo använde sina pengar (var de nu kommer ifrån) till att försöka sänka tidskriften Mana, troligen därför att Mana har andra politiska sympatier än Neo. De skriver om en påstått påhittad skribent, Sharare Irani, och lägger såvitt jag kan se ut texten så att den genomsnittslige läsaren inte ska förstå vad som de gör. Den genomsnittslige läsaren har bråttom och hinner inte läsa det som tar längre tid.

Vad Neo har gjort är att de i Neos huvudartikel starkt tryckt på att Sharare Irani skulle kunna vara påhittad och sedan i ett mer svåråtkomligt länkat dokument (i word-format) återger en mailväxling där Lotta Kubiak, en av Manas grundare, antyder en mycket enkel förklaring till att inte Sharare Irani går att hitta. Jag citerar här så den som är intresserad ska slippa öppna word-dokumentet:

Lotta Kubiak: Sharare Irani finns. Ja, jag har traffat Sharare. Nej, jag tanker inte ge dig ett telefonnummer. Alla ar inte mediekata. Alla vill inte vara med i TV. Jag ar en av dem. Journalistiken for mig var ett forsok att forandra, inte framhava mig sjalv. Samma sak galler for Sharare.

For en del flyktingar finns det skal att inte synas. Kanske lever de under hemlig identitet pga riktiga eller inbillade hot fran landsman. Kanske var de kanda i hemlandet och om de syns igen kan de bli mordade. Kanske ar de illegala invandare och vill vara osynliga pga det. Kanske flyr de undan en valdsamt ex. Kanske heter de nagot annat och ar verksamma under annat namn nagonannastans och pressas mellan olika intressen. Om nagot av detta stammer ang Sharare overlamnar jag till din fantasi. Nu har jag en fraga till dig? Hur het ar egentligen fragan om Sharares existens? Ar den ett scoop? Finns det et genuint intresse bland allmanheten for fragan?

Jag känner inte närmare till Mana. Jag har förstått att många anser att kvalitén på artiklarna varierar, men jag finner det kanske naturligt om tidskriften från börjat haft som mål att väcka uppmärksamhet kring vissa frågor. Så jag kan inte direkt försvara Mana. Inte heller kan jag utesluta att Sharare Irani faktiskt är påhittad och inte bara en synonym som skyddar en verklig person. Vem kan det i detta läge?

Däremot kan jag undra över Neo.

Och naturligtvis kan man undra över de bloggar som så tvärsäkert menar att Neo har rätt. Läste de som skrev även word-dokumentet, eller var det för besvärtligt för dem att öppna?

Huvudfrågan är kanske inte om Sharare Irani finns (det har nog i sig inte så stor betydelse för opinionsbildningen om det som skrivs i hennes namn överensstämmer med verkliga levande personers åsikter) utan kanske mer varför Neo försöker sänka Mana och var Neo får sina pengar ifrån?

Andra bloggar om: mana, kulturstöd, kulturrådet, magasinet neo, yttrandefrihet, politik . (Pingat till intressant.se.)

När jag växte upp hade jag en vän vars föräldrar var medlemmar i en pingstkyrka. Jag upplevde det ofta som att jag var värd mindre när jag var där för att jag inte tillhörde pingstkyrkan. Det var dock inte mer än ett underligt inslag i mitt liv, inget jag funderade mer över än andra underligheter. Tills en dag min vän dumpade sin flickvän. För att hon inte var med i pingstkyrkan.

Jag fattade inte alls först. Var det sant? Hur kunde han göra så. Handlade inte det Jesus sagt om att man skulle göra mot andra människor som man ville att de skulle göra mot en själv? Hur kunde han göra så mot henne då? Bara för att hon inte trodde som han? Han fick väl tro vad han ville, men hon var ju en annan människa. Någon som man skulle göra mot som man ville att andra skulle göra mot en själv.

Några år senare begick en annan vän självmord. Han sa till mig någon vecka tidigare att han förbrutit sig mot Gud, men att jag inte kunde förstå det. Jag var ju inte troende.

Däremot var jag rasande efter hans död. För jag visste att han haft kontakt med pingstkyrkan genom vår gemensamma vän och antagligen känt sig utanför.

När jag läste om Markus Anhage och hur han lämnade pingstkyrkan (SvD) tänkte jag på detta. Intoleransen och reglerna. Hur en del anses vara finare och mer värda. Det var liksom tvärtemot vad jag själv alltid känt. Det jag fått via modersmjölken: att aldrig se ned på någon människa.

Just nu har jag läst Karen Armstrongs bok Världsreligionernas födelse. Det finns ett litet underbart citat i den om just det här frågorna (det finns flera, men ni får bara ett här …):

I Talmud finns en berömd anekdot om Hillel. En hedning kom till honom, ställde sig på ett ben och lovade övergå till judisk tro om rabbinen kunde lära honom hela lagen medan han stod så. Då sa Hillel: “Det som är dig förhatligt, det ska du inte göra mot din nästa. Det är hela lagen, allt det övriga är förklaringar.”

Jag antar att du känner igen andemeningen? Så enkelt, genialt. Och så svårt. (Naturligtvis finns samma enkla svar i alla de stora religionerna. Karen Armstrong förklarar hur, när och varför.)

Och jag kan inte förstå Sturmark och de som kallar sig förbundet Humanisterna. Vad har de emot detta? Lika lite som jag kan förstå reglerna i pingstkyrkan. Båda förefaller de mig vara samma andas barn. De som vill vara lite bättre än andra. Varför det, undrar jag (i det närmaste citerande allas vår Astrid L)?

Andra bloggar om: religion, humanism . (Pingat till intressant.se.)