editor@OurComments.org

När jag idag läste nyheterna, guidad via bloggar (tidigare använde jag ofta ledarsidorna i samma syfte) slår det mig hur det mänskliga framträder på en rad olika ställen. Om man så vill handlar det om att lyssna och att handla. Lyssna till andra och till sig själv.

Pysan ber om medmänsklighet

Sjölander uppmärksammar Pysans brev till Filippa Reinfeldt. Pysan påtalar att människor i hennes egen situation (hon är en cancersjuk mamma) och andra som fått det svårt knappast direkt gynnas av alliansregeringen omfördelningar från sjuka till rika. Hon låter Filippa vara symbolen för de kvinnor som gynnas av politiken och undrar om Filippa inte kan övertala finansminister Borg att i medmänsklig anda omfördela åt andra hållet i stället. Dessutom väljer hon naturligtvis att skriva till just Filippa för att Filippa som landstingsråd i Stockholm omfördelar medel från fattigare delar till rikare.

Ett klart politiskt innehåll alltså, med en viss liten udd mot Filippa, men inte först och främst det. Det handlar om medmänsklighet, om att se bortom den krasst och förment i alla delar nödvändiga peningpolitiken. Pysan berättar om vad den innebär i hennes fall och för åtskilliga andra som har knappa resurser och samtidigt råkar illa ut. För de som till varje pris vill försvara alliansregeringen verkar det däremot handla om partipolitik (se t ex diskussionen hos Sjölander), men jag tror inte att det är det som är det stora målet med Pysans bidrag. För vad hindrar alliansregeringen att lyssna till Pysan och förbättra för människor i hennes situation?

Och själv är jag smärtsamt medveten om att det inte är en partipolitisk fråga i den meningen att det bara är alliansen som behöver lyssna och tänka. När jag för ett fåtal år sedan välkomnade en av mina vänner tillbaka hem till Sverige anade jag inte vad jag skulle lära mig. Nog trodde jag att en ensamstående döende mamma med ett litet barn på två år hade förtur i bostadskön. Icke. Det fanns inte plats för henne inuti staden. Den lilla tid hon hade kvar knaprades till stor del bort pga att problemet med bostaden, resorna till sjukhuset m m tog så mycket mer tid än de skulle ha behövt gjort.

Hon var en av de duktigaste människor jag känt, men det hjälpte inte. Ofta undrar jag om de ekonomiska problem hon hamnade i när hon försökte ägna sig åt det hon tyckte var viktigt bidrog till att hon som var så frisk dog så ung i cancer.

Ett fotoalbum och att lyssna till sin fiende

DN berättar om fotoalbumet från den glada firmafesten i förintelselägret och bloggen Gasen i botten ger en länk till fler bilder från albumet. Så sorgligt, tänker jag. De som utförde jobbet, de som plågade och dödade fångarna i nazisternas förintelseläger ser ut som vanliga människor, som du och jag. De ser måna ut om sitt utseende, de verkar en smula stolta, kanske t o m över sitt arbete. Och de verkar ha kul tillsammans. Förmodligen har du och jag mött många som skulle kunnat vara bödlar och skrattat och haft roligt med dem. Kanske rent av du och jag skulle ha kunnat vara bödlar.

Även om detta är trivialt så gör detta det ibland så svårt att möta andra människor, i alla fall för mig. Och kanske att möta mig själv. På något sätt tyckte jag kanske ändå det var svårare att se ön Gorée utanför Senegals huvudstad Dakar. Den är vacker, bitvis mycket vacker med de gamla husen med sina blommande trädgårdar. Just husen och trädgårdarna stör mig mest. De människor som bodde där måste ha älskat de vackra husen och sina trädgårdar. Slavhandlarna måste ha känt samma känslor som jag när jag ser dem, tänker jag. Och det är det tyngsta, detta att djupt inne i mig känner jag troligen likadant som de. Samma kärlek till skönheten och till en lugn plats där jag kan vara - mig själv.

Att lyssna och förlåta

Jack Hansen på TEXT.NU ber oss (så reklam-bloggare han är) att sprida budskapet om Eva Mozes Kor, kvinnan som överlevde Auschwitz och förlät sin plågoande Josef Mengele, läkaren som utförde så många plågsamma experiment på fångarna i Auschwitz. Det gör jag gärna (dvs berättar om Eva). Eva har nog känt samma sak som jag ovan, fast så mycket mer intensivt. Jag känner stor beundran för (och förundran inför) det hon gjort.

Tydligen har hon fått mycket kritik för att hon förlåtit Mengele. Jag tror emellertid inte att förlåta är samma sak som att låta det onda ske. Är att förlåta inte i stället att mycket mer intensivt studera och förstå vad det onda är? Ger det oss inte mer kraft att handla?

Och förlåtelse är väl inte heller att släta över? För vad skulle man förlåta om man inte först var bitter?

När religionen är mänsklig

De buddhistiska munkarna i Burma har bestämt sig för att, med risk för sina liv, demonstrera i syfte att störta militärregimen (SvD, SvD, DN, DN). De kan kanske göra det, just genom att den buddhistiska religionen har en stark ställning i landet. Om jag förstår det rätt så är det fattigdomen, hur människorna har det, som är den omedelbara orsaken till demonstrationerna just nu. När religionen vädjar till det mänskliga inom oss, när den står upp mot förtryck och grandiosa tankar, kan vi då vara utan den?

Just här är förstås religionens svaghet också, att vi kan lockas lyssna till företrädare för den som i stället drivs av storhetsvansinne. Så svårt tänker jag (och så enkelt tänker såvitt jag förstår Sturmark och grabbarna i förbundet som snott namnet Humanisterna).

Kanske är det intressant att munkarna går ut tillsammans, att det inte är något överhuvud som pratar för dem? Och att själva grunden i den buddhistiska religionen explicit är att det är i dig själv du måste söka?

Andra bloggar om: politik, ekonomi, pysan, auschwitz, förlåta, burma, buddhism . (Pingat till intressant.se.)

För en tid sedan fick jag via Ola Schenström ett väldigt intressant tips om nyare forskning kring mindfulness. Det är Matthew Lieberman som står bakom och han och hans kollegor är frikostiga med att publicera forskningsresultaten.

Det är fascinerande att läsa rapporterna som knyter ihop 2000-åriga uttalanden av Buddha med modern neuropsykologisk forskning. Att sätta ord på känslor kan enligt rapporterna aktivera centra i prefontrala cortex som i sin tur verkar moderera och minska aktiviteten i amygdala. Detta verkar ha att göra med intensiteten i känslorna - och avgör kanske då om vi blir våldsamma, väldigt sårade osv.

Alla som läser det här och är någorlunda bevandrade i psykologi tänker säkerligen på Freud och psykoanalysen, för vad är det man gör där om inte sätter ord på känslor?

Vad som kanske främst inspirerat Lieberman är kanske ändå sambandet mellan mindfulness och beteendeterapi/kognitiv terapi. Det finns en hel del forskning kring just detta och den pekar mot att mindfulness (som är en viktig del i förmågan att sätta ord på känslor) är en verksam del i terapier mot t ex depression (en del länkar finns på Olas web site, kolla Teasdale et al), men även djupare störningar (se t ex DBT Self Help)

Så helt plötsligt har vi ett samband mellan alla dessa olika tekniker. (Kanske det kan minska behovet av pajkastning mellan företrädare för olika skolor?)

Men forskningsresultaten från Lieberman går längre än så. Det verkar t ex som om vår hjärna använder olika delar för att lösa likartade uppgifter när vi är medvetna om det och när vi inte är medvetna om det.

Freud igen. Men jag tänker också på Tomkins. Silvan Tomkins införde (lite vid sidan om affektteorin, som kanske får en ny belysning i och med bättre förståelse för amygdalas roll) även begrepp som schema i hierarkier, begrepp som tagits upp av kognivita teoretiker. Det vi är med om och som upprepas lagras som generaliserade scheman i vårt psyke enligt denna teori.

Lieberman tar i det här sammanhanget speciellt upp fördomar. Om jag förstår honom rätt så menar han att det är tänkbart att fördomar hör till minnessystem som uppdateras just genom den här upprepningen ovan och som hanteras mer undermedvetet. Det här kan få stor betydelse för hur vi ser på fördomar och våra möjligheter att motverka dem. Vi är ofta omedvetna om våra fördomar - eller kanske snarare om när de påverkar oss. Många har vittnat om hur de kämpat för att bli av med dem utan att lyckas.

Knepet kan vara att anpassa strävan att bli av med dem till hur just dessa minnessystem fungerar. Det handlar då om upprepning under gynsamma former, kanske med tekniker som liknar dem som beteendeterapeuter idag använder för att bota fobier?

Läs nu själv Lieberman om du är intresserad - jag kan ju ha missuppfattat en del och har säkert missat åtskilligt!

Till sist kan jag inte låta bli att tänka på Göran Persson som just i dagarna är aktuell igen. Han har nu föreläst för kvinnoorganisationen Kvinnors Arena i Norge om manligt ledarskap och härskartekniker, något som en del en smula cyniskt - ibland pga egen erfarenhet - menar att han vet mycket om (DN, TV4, Kulturbloggen).

Finns det kanske hopp för Göran P då? Och alla oss andra som inte anser oss fördumsfulla och inte anser att vi använder härskartekniker? (De används av både män och kvinnor.)

Kanske gör vi de här fula sakerna mer omedvetet? Kanske finns det hopp till och med för dem som av ideologiska eller narcissistiska skäl inte ens vågar tänka tanken att de är fördomsfulla eller använder fula knep mot andra människor?

Andra bloggar om: psykologi, neuropsykologi, politik, härskartekniker, fördomar . (Pingat till intressant.se.)

Här är ett företag du inte vill ha att göra med (E24.se):

Företaget Baltic Inkasso är känt för sina udda arbetsmetoder. ”Dina kunder behöver inte tala ryska – de kommer att förstå oss ändå” och ”ofta räcker det med att bara nämna vårt namn”. Så marknadsför sig bolaget som drivs av svenskar, men har sitt huvudkontor i Tallinn i Estland.

Även om de är stoppade nu skulle det vara intressant att veta vilka deras kunder var. Och deras konkurrenter.

Undrar om det är liknande företag som hjälper till att vräka barnfamiljer och gamla gummor som inte betalt hyran?

Andra bloggar om: ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Polisens nya uniform sågas skriver SvD.

Jag har svårt att förstå mig på uniformer, men de ska väl vara stela så jag antar att det är naturligt att man sågar till dem istället för att sy dem som vanliga kläder.

Andra bloggar om: humor . (Pingat till intressant.se.)

Samtidigt som media skriver om bloggaren Henrik Mellström som inte fick förnyat vikariat på grund av det han skrivit i sin blogg (Aftonbladet, Arbetaren) så fortsätter underligheterna kring uppsägningen av den kritiske revisorn Tommy Sjölin på länsstyrelsen i Skåne (Sydsvenskan). Länsöverdirektören Liselotte Reiter har sparkats och nu kritiseras peronalchefen Helena Jelinek skarpt av den nye revisorn.

Tommy Sjölin har fått nytt jobb. Två av de tre som stoppade honom finns ännu kvar: Jelinek och landhövdingen Göran Tunhammar. En ganska spännande historia. Facket verkar ha spelat en avgörande roll.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, arbete . (Pingat till intressant.se.)

Sakine Madon (med ett förflutet i Folkpartiet) skriver idag i Expressen om vandalisering och att vara i opposition:

Skulle liberaler och borgerligheten i det här landet vara lika usla förlorare, hade vi inte haft många oförstörda fackliga eller vänsterpolitiska lokaler i sikte.

Vi får väl se 2010. Men det finns nog åtskilliga av socialdemokratiska och vänsterpartiets lokalorganisationer som kan upplysa om att deras lokaler inte alltid varit förskonade under de år borgerligheten tidigare varit i opposition.

Andra bloggar om: politik . (Pingat till intressant.se.)

Gudmundson är ojämn. Jag skällde just lite smått på honom på LOKEs blogg för hans sanslösa försök att misskreditera alla till vänster om honom själv (SvD).

Jag blir emellertid en smula tagen av Gudmundsons skildring från seminariet om Lars Vilks och hur vissa islamister reagerat på hans bilder av profeten Muhammed (SvD):

Två timmar in i seminariet stormar sex eller åtta män nerför trapporna. De hade inte varit med och lyssnat på föredragen, utan suttit en våning upp i kafeterian, för sig själva. Nu, när det snart var dags för publikens frågor, ställer sig männen med korslagda armar i gångarna mellan stolsraderna. De har yviga skägg. Huvudbonader. Den man som ser ut att vara deras ledare har kaftan. De tränger sig framåt. Markerar närvaro.
…
Jag är rädd, och mitt hjärta bultar. Jag skäms för det. Rädd för vad då? Fromma människor?
…
Deras ledare får mikrofonen. Han presenterar sig som Husam. Efter några meningar på bruten svenska om hur sårade rättrogna muslimer är vänder han sig direkt till Lars Vilks. Men för själva hotet använder han arabiska, vilket tolkas omgående av en panelist. “Jag hoppas att ditt öde blir en lärdom för andra”, säger han menande. Exakt hur Lars Vilks öde kommer att gestalta sig lämnade han till fantasin.
…
Husam förklarar sedan hur “en sann muslim” är. “Han älskar Muhammed mer än sin fru, mer än sina barn, och mer än livet självt”.

Har jag någon stanns läst att de islamister som hotar på detta sätt menar att Muhammed är kränkt? Inte vad jag kan komma på. Istället läser jag att de är kränkta (av Vilks bilder i detta fall).

Är det verkligen så att de hotar människor till livet för att just de själva känner sig kränkta?

För profeten Muhammed kan väl inte kränkas av oss obetydliga människor som kanske gör bilder eller skriver om honom? Jag menar, i historien är jag naturligtvis bara en mygga jämfört med honom. Varför skulle han (om han nu vet) bry sig om vad jag säger?

Naturligtvis bör alla människor behandlas med respekt, muslimer såväl som andra. Men om någon skulle hota mig till livet så kan jag inte respektera just det. Det är helt enkelt respektlöst att hota någon till livet. De som gör det måste ändra sig. De måste fråga sig själva om de respekterar andra människor. Det är helt ok om de inte älskar mig, men inte om de hotar mig.

Jag gläder mig åt att det finns andra muslimer, muslimer som respekterar oss andra. Broderskap, de kristna socialdemokraterna, har länge haft en dialog med dem och nu öppnar man också upp sitt förbund för dem (Tidningen Broderskap). Dessutom glädjer jag mig åt att muslimerna i det europeiska fatwarådet tar avstånd från dödshotet mot Lars Vilks (SvD, DN).

Sen undrar jag lite hur uttalandet från Husam ska tolkas, när jag läst om seminariet på Nirma Daryamadjs blogg.

Andra bloggar om: islamism, fundamentalism, lars vilks, yttrandefrihet . (Pingat till intressant.se.)

Några eller någon som kallar sig Kommando 365 har tagit på sig ansvaret för vandaliseringen av Svenskt Näringsliv, moderaternas och folkpartiets lokaler i Göteborg natten till måndagen. (Se SvD, GP, Aftonbladet.) Behöver jag säga att jag ogillar vandaliseringen? Både för att det är kontraproduktivt och för att det drabbar på ett sätt som jag inte alls sympatiserar med.

Det är emellertid inte det jag tänkt skriva om, jag undrar mer vad som ligger bakom. Inte massmedia, inte slagorden, inte det som sker på ytan - utan händelserna och tankarna bakom.

Det är så mycket som är vandaliserat i det här fallet så det framstår som rimligt att anta att det verkligen är en grupp av något slag (inte en enskild människa) som ligger bakom. Vilka gruppen egentligen är vet vi naturligtvis inte, men de framstår som vänster. Låt oss anta att de är det, åtminstone just nu.

Jag försöker i min fantasi få en bild av hur gruppen kan ha tänkt och känt kring sin aktion, inklusive vandaliseringen. Jag har svårt att tro att de inte skulle ha klart för sig att just vandaliseringen skulle få stor plats i massmedia. Jag misstänker att precis det kan vara syftet med vandaliseringen: att få plats i massmedia.

Något som får mig att tro att man tänkt så är också det romantiska och en smula fyndiga namnet Kommando 365. Det får mig att tänka på vad en norsk antropolog berättade om sin forskning kring nynazistiska grupper. En av huvudanledningarna till att många ungdomar lockades med i dessa grupper var, menade han, att det gav dem en identitet. Därmed kom de nynazistiska idéerna att kännas rätt. Tänkande blev då överflödigt.

Var det samma sak som hände med Kommando 365? Blev gruppen övertygad om sin smarthet genom romantiken? För nog kunde gruppen väl normalt ha insett att det skulle leda till negativa rubriker och många (rättmätigt) uppretade människor? Och det skulle skada just vänstern - i varje fall skulle fler människor anse att aktionen var dålig än de troligen få som skulle anse att den var bra.

Men det spelade kanske ingen roll, för om gruppen redan var övertygad om att det de skulle göra var rätt så betydde ju andras motstånd bara att de andra hade fel, eller? Just genom att de var emot gruppens aktion.

Jag vet ingenting som jag tror så effektivt tar bort möjligheten att tänka som narcissistiska sätt att se på sig själv och andra. (Jo, möjligen panik.) Det är ganska självklart, men ändå så svårt i stunden att se det. Om man börjar se ned på andra människor så tar man ifrån sig själv möjligheten att tänka kring det de säger. Man gör sig själv dummare - i tron att man är föräldern, den klokare.

Det finns förståss en annan möjlighet. Bilden ovan är ganska schablon-artad. Säkerligen kan folk på yttersta högerkanten komma på idén att använda aktioner av det här slaget för att skada vänstern. Infiltration är möjlig, speciellt i grupper som inte rannsakar sig själva. Jag tror inte att så skett, men om det skulle ske tror jag inte att en grupp som Kommando 365 skulle märka det. Det skulle passa in i den bild de har av sig själva på ett sådant sätt att de inte skulle märka infiltrationen (åtminstone om det jag skrivit ovan är någorlunda korrekt).

Egentligen hade jag tänkt skriva om vikten av dialog, så som det nämndes i kommentarerna till händelsen hos Jonas Morian. Men jag tror att tankar som de ovan är nödvändiga för att ens komma i närheten av en verklig dialog.

Kanske går det att få tillstånd en dialog, kanske inte. Det påminner mig om hur svårt det är med djupare, patologisk narcissism. Det går ibland att förändra den genom terapi. Svårigheten är dock ofta att en narcissistisk person inte anser sig behöva förändras. Varför skulle han/hon vilja det? Från dennes synpunkt är det ju alltid den andre som har fel. Och det är tragiskt både för den narcissistiske och omgivningen. Det liv som kunde blivit, det blir inte av. Rädslan för verkligheten är för stor.

När det gäller grupper verkar det som om de här processerna förstärks ibland. Det är som om vi lämnar över till andra att tänka, som om vi tror att andra i gruppen har tänkt och att vi bara behöver följa med.

En annan sida av det hela är att den politiska debatten ofta förs i en anda där man ser ned på den som tycker annorlunda. På samma sätt som ovan omöjliggör det verklig dialog. Det kan åtminstone göra mig väldigt frustrerad. Vad man än har att säga så biter det liksom inte. Det når inte fram, för min tänkte mottagare lyssnar bakom ett filter som försvarar mottagarens överlägsenhet.

Hur frustrerande det än är så är i alla fall våldet inte vägen framåt. Vägen framåt är i stället, menar jag, att acceptera verkligheten som den är. Det är utifrån det som man kan försöka förändra. Och visst, ibland är det nästan omöjligt. Det hjälper inte, man måste ändå försöka se hur verkligheten är. Och stå ut med sin egen ilska och frustration. Annars kan man inte se hur man själv är. Och hur lik man är motståndaren (som man kanske redan gjort illa). Först då blir ilskan verkligt användbar.

Andra bloggar om: demokrati, politik, vandalism, narcissism . (Pingat till intressant.se.)

Odenberg avgick idag som försvarsminister, SvD skriver om det:

Mikael Odenberg på presskonferensen: “… om man inte längre kan se sig själv i spegeln ska man avgå.”
…
Odenberg ska nu ägna sig åt … att gå ned de 30 kilo han lagt på sig.

Lite mer analys av avhoppet och de möjligheter det gör Ali Espati.

På den mer allvarliga sidan kommenterar Per WestBerg - Kyrkoordnaren, Tommys Tankar m fl och menar att det var starkt av Odenberg att avgå och att han hade goda skäl. Efter att ha läst Morgan Johanssons (s) analys med lite mer uppgifter så undrar jag emellertid i stället om avgången inte är ett medialt utspel för att skapa opinion för mer pengar till försvaret. Nedskärningarna nästa år är nämligen inte mer än 350 miljoner kronor och inga konkreta beslut finns ännu för de 4-5 miljarder kronor som finansministern Anders Borg vill ska sparas av försvaret.

Det glädjer mig en smula att Sven Tolgfors, som nu blir försvarsminiser (DN, SvD), en gång varit vapenvägrare (Svd, Aftonbladet). Sorgligt nog övergav han tanken när han såg de fruktansvärda dåd som Saddam Hussein stod bakom. Låt oss hoppas att något av idealismen finns kvar i honom, så att han förmår tänka kring terrorismen, kriget i Irak, Afganistan och andra platser utan ideologiska skygglappar. Men vågar man verkligen tro på det när han ansluter sig till en ideologi för vilken ekonomisk demokrati och utjämning inte är främsta målet (utan kanske mer ett rött skynke)?

Sahlin och flera bloggare menar att avhoppet är tyder på att Reinfeldt är en för svag statsminister (DN, Promemorian) och att finansministern Anders Borg är den som styr. Underskattar de inte svårigheterna? Centerpartiet ser instabilt ut när Stureplan vill åt det, Folkpartiet har uppenbarligen liknande problem och inom Moderaterna är tydligen spännvidden stor vad gäller försvarsfrågorna. (Oj, glömde jag Kristdemokraterna - ännu ett problem.) Dessutom har nog väljarna börjat inse att skaran som utses att bli rik kanske inte är så stor. Och vad är slogan “det nya arbetarpartiet” värd idag?

Andra bloggar om: mikael odenberg, anders borg, fredrik reinfeldt, försvaret, moderaterna, regeringen, politik, ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Alla de där som uttalade sig om att det inte var så farligt att vara utbränd, jag har funderat på deras erfarenheter av det. De påstod ju att de hade någon, t ex Socialförsäkringsministern Christina Husmark, som sa sig ha haft en släng av utbrändhet.

Hennes uttalande om utbrändhet tydde kanske inte på att hon visste så mycket om det, men i alla fall lite. Kan man säga att hon haft en nära-nöden-upplevelse?

Jag tycker uttrycket verkar praktiskt. Alla dessa nyliberaler som minsann vet hur det är att slita hårt och inte få så mycket betalt. Och direktörerna som jobbar hårt och verkligen känner att de inte får så mycket uppskattning av det som de skulle vilja. Och de där moderaterna och andra på Timbro som vet hur det är att bli kränkt för de har betalat TV-avgift - javisst ja, det gjorde de inte, men någon har i alla fall försökt tvinga dem att göra det.

Kan man säga att alla de här har känt på hur det kan vara att leva? När livet är hårt? Att de har haft en nära-nöden-upplevelse?