editor@OurComments.org

Ibland är det tråkigt på webben alldeles i onödan. Idag skrev Åsa Lindeborg ett mycket läsvärt svar på Kjell Albin Abrahamssons anklagelser mot de två biblotekarier som säger att det som regeringen påstår ska vara läromedel om kommunismen i stället ser ut som propaganda.

Espati och Bulten i Bo och flera andra på vänstersidan kommenterar.

Men på högersidan är det tyst. PJ Anders Linder som på Ledarredaktionens blogg i SvD så energiskt hurrade för Kjell Albin har inte skrivit ett dugg om Åsas artikel. Och jag ser flera andra av Kjell Albins vänner som också håller sig märkligt tysta: Aqurette, Moderna Myter.

Det är inget kul. Bättre kan ni på högersidan. Inte vet jag vad ni har att säga, men nyfiken är jag.

Andra bloggar om: åsa linderborg, kjell albin abrahamsson, kommunism, socialism, politik, socialism, liberalism, timbro, uok . (Pingat till intressant.se.)

SvD skriver idag att ohälsan är stor bland hemlösa:

Det är åtta gånger vanligare att en hemlös hamnar på sjukhus jämfört med allmänna befolkningen. Skador, förgiftningar och infektioner ligger i topp men också psykiska sjukdomar.
…
De hemlösa männen och kvinnornas hälsa är mycket dålig. De är storkonsumenter av sjukhusvård.
…
- De hamnar lätt i en ond cirkel där den osäkra bostadssituationen i sig bidrar till dålig hälsa (min kursivering) förutom de skador som ett alkohol- och drogmissbruk kan ge, säger Ulla Beijer, doktorand och forskningsassistent på Stockholms stads enhet för forskning och utveckling samt institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet.

Vården för 1 000 hemlösa har, enligt hennes försök till uppskattning, kostat 33 miljoner kronor per år jämfört med cirka 4 miljoner per år för tusen personer i kontrollgruppen.

Det är 29 000 kronor extra per år och hemlös. Det är ju ändå billigare än eget boende.

Nu tror jag förstås inte på det. Om man räknar med lite andra saker så tror jag nog, precis som Ulla:

- Både för att spara lidande och pengar bör alla krafter sättas in för att helst motverka hemlöshet, men åtminstone försöka göra perioderna så korta som möjligt, säger Ulla Beijer.

Kanske skulle jag dock hellre betonat hur flera svårigheter tillsammans kan göra problemen övermäktiga.

Andra bloggar om: hemlösa, politik, ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Standarder inom IT världen har en koppling till politiken, bland annat genom att de kan förstärka eller minska tendensen till monopol/oligopol. Igår röstade den svenska standardiseringorganisationen SIS om ett förslag till standard från Microsoft, som uppenbarligen gynnar Microsoft på konkurrenternas bekostnad. Omröstningen utföll till Microsofts fördel. Det ser onekligen ut som om det berodde på att många Microsoft Partners helt plötsligt blev medlemmar och röstade för den standard som Microsoft föreslagit.

Kanske kan man säga att detta är ett exempel på att politik alltmer bedrivs på arbetstid - i en riktning som gynnar arbetsgivaren?

Kanske kan man också säga att standardiseringsprocessen behöver ses över? Om jag minns rätt så har den fått den här utformningen för att den ska vara snabbare och mer i linje med hur IT-sektorn fungerar så att de kan stödja samhället. Blir det inte tvärtemot? Förstärker inte det faktum att företagen dominerar i standardiseringsorganen de ur samhällets synpunkt dåliga sidorna av hur IT-sektorn fungerar, dvs förstärker de inte monopol/oligopol-tendensen inom IT-sektorn?

Uppdatering: Jag gillar rubriken i DN: “Microsofts affärspartners köpte Sveriges röst”. Det är precis vad det är frågan om, se ovan!

SIS informationschef Olle Axenborg säger att det inte är uteslutet att reglerna för att bli medlem i SIS kommer att ändras. Det är glädjande, för det tycks behövas. Det som hände nu motverkar såvitt jag förstår ett av syftena med de nuvarande: att det ska gå fort framåt. Det som hände nu ser ju ut att försena arbetet med en vettig standard för “office-dokument”.

Är det som skett verkligen långsiktigt klokt ur Microsofts synvinkel? Det försvårar inte bara för konkurrenter utan även för alla användare, företag såväl som privat. Och var kommer kompetensen kring det här att sitta? Kommer de kanske företrädesvis att sitta hos konkurrenterna till Microsoft? Kommer förtroendet för Microsoft därmed att urholkas? Eller räcker kanske Microsofts enorma penningkista till för att köpa upp tillräcklig kompetens? Överallt.

Andra bloggar om: ekonomi, politik, Microsoft, OpenOffice.org . (Pingat till intressant.se.)

Jag ser i SvD att Beatrice Ask (m) försökt att tänka kring kriminalvården och kommit fram till att det är lönsamt att privatisera kriminalvården. Precis som i USA, tänker jag. Gör rum för entreprenörer i kriminalvården, det ger säkert fler fångar. Det är väl vad en hel del i USA har menat i alla fall. Och jag tror att det finns anledning att tro på det. Det rör sig om ganska mycket pengar, kriminalvårdsstyrelsen anger att det kostar 1400 till 1900 kr/dag och intern. Med 5000 intagna blir det mycker per år:

1700 kr/dag/intern * 5000 interner * 365 dagar/år = 3 miljarder kr/år

Undrar vad vinsten för sådan verksamhet kan röra sig om? Den är speciell, inte så konkurrensutsatt - låt oss säga 5-10% av omsättningen. Det skulle röra sig om 150-300 miljoner kr/år. Det finns säkert de som är intresserade.

Och naturligtvis kommer de att ha synpunkter på alla potentiella brottslingar som går lösa och hur bra det är om fler hamnar i fängelse. De kommer att påverka vår kriminalpolitik. På arbetstid. Politik på arbetstid. Vårt samhälles framtid, sedd genom färgade glasögon. Inte den enskildes privata färger, utan färger påverkade av möjligheten till vinst.

Och den färgen finns där hela tiden, går inte att få bort.

SvD har tidigare skrivit om förslaget och Kyrkoordnaren ber oss angående USA att fundera över det bitra faktum att en demokratisk nation har en procent av sin befolkning i fängelser.

Andra bloggar om: politik, ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Göran Rosenberg skriver i DN:

Med ateismen som sekulär religion har jag inga problem. Med ateismen som “förnuft” och “vetenskap” har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av sina särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden.

Det verkar dock finnas en del ateister som har problem med det här. En del känner sig till och med kränkta.

Är inte det ett av de stora problemen med vissa former av tro, att människor känner sig kränkta för att man säger att en tro är en tro och inget vi vet?

Jag har ofta undrat hur det är möjligt, varför känner sig en del kränkta när man ifrågasätter det de tror? Är det inte på något sätt som om de håller på att gå under om man gör det?

Ibland tänker jag att vi alla har olika bilder av det som vi egentligen inte vet något om. Bilder kring vår existens, bilder åtföljda av starka känslor. Att ifrågasätta bilderna blir kanske som att ifrågasätta känslorna, både de personliga och de sociala kring det här?

Vissa bilder bär med sig ett förtryck, bär med sig att innehavarna anser sig bättre på ett eller annat sätt för att de har just de här bilderna. De måste vi naturligtvis ifrågasätta.

Men de andra bilderna, vilka de nu än är, kanske vi egentligen inte har någon anledning att ifrågasätta? (Såvida de nu inte inte går utanför det som är trons område, det som vi inte kan veta något om.) De kanske bara är bilder av det som vi inte kan tala om? Och varför skulle mina bilder av det vara bättre än någon annans? Borde vi inte i stället bara lyssna ödmjukt till varandras bilder? Till försöken, som ingen ändå kan klara helt, till varandras tillkortakommanden. Till att våga söka.

Andra bloggar om: religion, ateism . (Pingat till intressant.se.)

“Utfasningen av biståndet till kommunistiska enpartidiktaturer som Vietnam, Laos och Kina sänder en kraftfull signal till världens envåldshärskare”, säger Birgitta Olsson, folkpartiets utrikestalesman och riksdagsledamot.

Biståndet till Kina gick (om jag förtstått det rätt) till stöd till mänskliga rättigheter och till arbete mot den alltmer hotande miljöförstöringen.

Biståndet försvinner, men handeln med de Kina fortsätter. Och förmodligen handlas det också med företag som bryter mot de mänskliga rättigheterna och förstör miljön. Blir inte det svårare att undvika när biståndet försvinner, när kontakterna på de områdena blir färre?

Och hur var det nu, uttalar sig vår utrikesminister om mänskliga rättigheter och miljöförstöring vid kontakterna med Kina?

En kraftfull signal? - Jo, kanske, men vad säger den?

Därmed inte sagt att jag är säker på att det är fel att ta bort biståndet till Kina, men så där hemskt självklart att det är bra är det väl inte? Den kraftfulla signalen är kanske mer en signal till väljarna här än till makthavarna där?

Se även DN, SvD

Andra bloggar om: bistånd, alliansen . (Pingat till intressant.se.)

En falsk Ranelid på nätet upprör hans förlag. Undra på det, alla har väl trott att Ranelid är ärlig.

Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att gå in och läsa om Skugge-Ranelid fejden (för det måste väl heta fejd?), som jag totalt missat tidigare. Eftersom detta lär ha varit århundradets litterära strid i Sverige förstår ju alla att jag inte läser så mycket skönlitteratur. (Tyvärr. Alltså bra att ni förstår, men jag skulle vilja läsa mer.)

Vad som gör mig nyfiken är hur folk pucklar på varandra. Och varför. Pucklar Skugge på Ranelid bara för att han är en smula egen? Mobbar skugg-bloggaren Ranelid bara för att han sticker ut? Jag för min del skulle hellre puckla på det vanliga, det alldeles vanliga stödet till den alldeles vanliga uppblåstheten och snedfördelningen i världen. Men det är ju ingen idé, eftersom man bara blir betraktad som knäpp då - när ingen förstår vad man menar. Det är lättare om man säger att det annorlunda är uppblåsthet. Då är det ganska ofarligt att hålla med, i varje fall blir man inte helt ensam.

Kanske ingen förstår vad man egentligen har för sig när man mobbar heller? På samma sätt som rasisten omedvetet gör sig lustig över sig själv när han/hon säger “jag har ingenting emot invandrare, men …”. För att nu inte tala om den stackare som säger det och verkligen menar det.

Else-Britt Kjellqvist skrev i Rött och vitt om hur många komiker jobbat med sin skam, ibland t o m så svår att de begick självmord. Sånt här påminner mig alltid om att jag skulle vilja läsa om den.

PS: Tycker du att det är lite obehagligt att jag länkar till de gamla web-sidorna? Det tycker jag också.

Andra bloggar om: björn ranelid, media, internet . (Pingat till intressant.se.)

Idag bjuder jag på en bruksanvisning till super-cykelkorgen.

Storföretag, CIA och Vatikanen ändrar i Wikipedia skriver en massa tidningar (Svd, SvD igen, DN, Aftonbladet, SydSvenskan). Det är väl egentligen inte oväntat. Jag menar vi vet ju att storföretagen håller järnkoll på allt som rör deras image. De lägger ned otroliga resurser på olika former av marknadsföring. (T ex har jag för mig att läkemedelsbolagen i Sverige lägger ner 1000 gånger mer på marknadsföring än Läkemedelsverket har i sin budget för information.)

Att CIA sysslar med information och desinformation på olika sätt har väl alla också börjat förstå i denna avlyssningens begynnande era. Och Vatikanen är noga med orden.

Så som nyhet är detta nog inte högvilt. Det intressanta ur nyhetssynpunkt är kanske att det går att spåra genom logfilerna över de som ändrar på Wikipedia via webben.

Mer intressant tycker jag att det är att läsa att många är skeptiska till Wikipedia (SvD). Märkligt nog menar många att uppgifterna inte är att lita på därför att vem som helst kan ha skrivit in dem.

Varför är nu det märkligt undrar du kanske? Ja, vad har nu den som skriver med det hela att göra när det gäller om man kan lita på uppgifterna? Borde inte referenserna som hör till artiklarna vara det viktiga, svarar jag. Det förutsätter förstås att referenserna är relevanta och pekar på källor man har anledning att tro på.

Men ur en annan synpunkt tycker jag att det är mycket intressant vem som skriver och vem som producerar information. Alla dessa människor som har betalt för att skriva sånt som gynnar deras arbetsgivare, de är många och de producerar en stor del av det som vi idag kallar vårt vetande. Då menar jag inte först och främst marknadsförarna, utan de som sysslar med forskning och utveckling.

De gör absolut inget fel, men det finns ändå problem, stora problem med att de producerar så mycket, menar jag. Eller kanske snarare att de dominerar så mycket.

Det finns en tendens i det de skriver: Det gynnar deras arbetsgivare. Det är helt i sin ordning, men det innebär att annan typ av information som inte gynnar deras arbetsgivare hamnar i underläge. Forskningsdatabaser runt om i världen om vår hälsa fylls på med massor av information av ett slag som gynnar läkemedelsbolagen (på ett eller annat sätt). Inte felaktig information, men information som gynnar uppdragsgivarna. Till detta får man nog i många fall lägga att dessa forskningsresultat länkar till varandra, vilket får dem att framstå som information med högt värde i forskningsdatabaserna.

Varför är detta nu viktigt? Låt mig ta ett exempel som jag råkar känna till och har funderat en del på. Tänk dig in i situationen att du inte vet någonting om bot för depressioner. Du går in i dessa forskningsdatabaser och söker. Om du gör det nu hittar du en massa, massa information om SSRI-preparat och liknande, för det är vad läkemedelsbolagen har forskat om och de har stora resurser.

Däremot hittar du ganska lite om psykoterapi som bot för depression. Detta trots att det finns forskningsresultat som tyder på att en del former av terapi är bättre på många sätt: inga biverkningar, inte dyrare kortsiktigt, ger ett resultat som står sig längre. Orsaken till att du inte hittar så mycket om detta är att det inte finns så många forskningsrapporter om det. Ja, gissa varför. Resurser, vem vill och kan betala för forskning som inte kan ge utdelning i form av blomstrande affärer idag? Det krävs ju, för de flesta psykoterapiformer, en människa, en utbildad människa som terapeut. Det är inte lika lätt att bygga stora företag runt detta.

Jag misstänker att det är därför som även många erfarna psykiatriker (de är läkare och har i sin utbildning inte så mycket om psykoterapier) hävdar (mot vetenskapliga fakta, men i full tro på vad de säger) att psykofarmaka alltid är det bästa vid depressioner.

Det här drabbar ju den som är deprimerad och behöver hjälp.

Så vi har anledning att fundera över vem som producerar och lägger in information i olika databaser. Inte alltid så mycket för kvalitetens skull (för den kan vi åtminstone ibland kontrollera) utan kanske mer vad det gäller vad för information som produceras. Det går då mycket väl att tänka sig att mannen på gatan kan producera mer relevant information i vissa fall eftersom han kan vara mer oberoende. (Sen är det förstås det här med kunskap och förståelse för vad källkritik m m innebär, men det är en annan sak.)

Andra bloggar om: wikipedia, vetenskap . (Pingat till intressant.se.)

De ville inte jobba. Hon ville jobba.

Någon anser sig ha rätt att få, någon behöver. Men det gäller väl inte bara socialbidrag?

Någon anser sig har rätt till en massa miljoner, någon behöver pengar till mat och hyra.

I myten om Narcissus finns en del som jag tror ofta förbises: den egoism som Narcissus visar gentemot Eko som älskar honom.

I religionen och politiken har problemet ofta berörts, Jonas Morian nämner några exempel.

Men hur var det egentligen med paret som inte ville arbeta? På Mammans blogg finns en del relevanta frågor och kommentarer.

Andra bloggar om: arbete, bidrag, politik, psykologi, narcissism, religion . (Pingat till intressant.se.)