editor@OurComments.org

Försvaret får inte vara budgetregulator skriver några moderater på Svd Brännpunkt.

Nej, till det kan ju mer svaga grupper i samhället användas. För de är väl ett slags budgetregulator när man säger att vi har inte råd att ge dem bättre villkor?

Svenskarna sover allt sämre verkar det som. Den sömnstörning som beror på stress och oro är den värsta, menar Lena Leissner, överläkare på sömnenheten i Örebro (DN, Aftonbladet, Sydsvenskan). Forskare som sysslar med utbrändhet har sagt att de tror att dålig sömn alltid finns i bakgrunden.

När jag läser om detta kommer jag att tänka på studier som gjorts av barn på kibbutzer i Istrael. På vissa av dessa hade man “barnhus-system” där barnen bodde i ett eget hus och passades av särskild personal. Dessa barn träffade sina föräldrar några timmar på kvällen och under dagtid på helgerna, men sov sällan hos föräldrarna. I jämförelse med barn på andra kibbutzer där barnen sov med föräldrarna så var barnen i barnhus-systemen mer otrygga. De hade mindre tryggt förhållande både till sina föräldrar och till dem som passade dem på nätterna.

Något med panik, dvs vår trygghet?

Otroligt, killen blir sparkad för att han läste mail på jobbet, enligt E24. Och det hände i Danmark, dvs vårt grannland, ett EU-land. Har dom inget LAS där eller är det lika illa här?

Och E24 utelämnar den kanske högst intressant informationen om vilket företag det gäller. Varför det då? Jag ser ett par olika möjligheter:

• Det var ett obetydligt litet företag som bara skulle få reklam.
• Det var ett stort företag och man bör akta sig för att nämna det för annars kan man få betala skadestånd för att man har skadat varumärket.
• E24 vill inte nämna företaget för att inte skrämma bort annonsörer.

Den som är mer journalistiskt bevandrad kanske ser andra möjligheter?

Skolmatten gör dig till en bättre biolog, skriver DN. Det räcker inte, tänker jag, och hoppas på den dag när maten vi serverar i skolorna förundrar genom den omtanke om både barn och miljö den speglar. När inte det vi idag kallar ekonomi och politik så våldsamt begränsar omsorgen. När alla barn får mat och omsorg som gör att de kan utvecklas så bra de kan.

Jag undrar också om inte en viss form av trygghet är nödvändig för att kunna tänka logiskt? För att verkligen kunna skärma av världen i vissa stunder och tänka tillräckligt länge på problem som man inte löser omedelbart. Läs t ex om Andrew Wiles och hur han lyckades bevisa Fermats stora sats.

För övrigt finns det en rolig kommentar om artikeln i DN på bloggen Basic personligt.

Så det var sant, FBI lät oskyldiga sitta i fängelse. Joseph Salvati och Peter Limone har fått 600 miljoner i skadestånd i en federal domstol skriver SvD. De satt 30 år i fängelse, Limone var också dömd till döden men undkom eftersom Massachusetts avskaffade dödstraffet innan han skulle avrättas.

Det är fascinerande både att det kunde ske och att det kommit fram i ljuset. Både USA-hatarna och USA-vännerna får bränsle till sina tirader. Reella argument, men svårtolkade.

Och naturligtvis kan man inte låta bli att undra över hur terrormisstänkta behandlas.

Samhall-upprorets initiativtagare skriver idag på Aftonbladet Debatt om situationen på Samhall. Samhall ska vara till för dem som behöver ett anpassat arbete. Det håller på att gå väldigt snett, det verkar inte som om man längre tar hänsyn till de som anvisats där.

Får jag förmoda att problemet är det numera så vanliga att reglerna går före verkligheten? Ledningen gör inget fel, men det som bestäms av ledningen blir ändå totalkorkat?

Jag vet inte om det är felet, men jag skulle önska att de som är framträdande i debatten tar sig an problemet. Arena, t ex vad gör ni (eller har ni redan gjort det?)? Ni som har kunskaper nog att sätta er in i Sjölanders arbetsansökan, vad vet ni om den situation de arbetsanvisade på Samhall har? Vem forskar kring det här? Vad jag vet är att det finns fler liknande problem som Samhall. Och jag tror att det finns gott om material för att knyta ihop forskning och praktik.

Jag glädjer mig åt Samhall-upproret och hoppas att ni bakom det har kraft nog att sprida mer information och ärlighet nog att vara intressanta. Thomas, Johnny och Håkan, jag ser att ni redan lagt upp en blogg. Berätta mer där!

Fetma är smittsamt har några forskare kommit fram till enligt SvD. Forskarna menar att det beror på inställningen till vad som är en “acceptabel kroppstorlek”.

Eh, det tror jag inte alls på. Dvs jag tror inte på forskarnas slutsats. Slutsatsen verkar grundad på tron att man måste göra något åt sin kroppsstorlek. Problemet är snarare, tror jag, vad vi ser som normalt i vår livsföring. Jag själv finner det ibland otroligt jobbigt att umgås med folk som inte alls tycker att man behöver röra på sig. De vinner liksom, och jag blir till slut också trött och hängig om jag umgås mycket med dem. Även om det är väldigt roligt till att börja med.

Tack vare Sjölanders inte alls oävna arbetsprov inför hans åstundade plats på Arena har jag fått nöjet att se vad som egentligen diskuteras inom mina arealer i politiken (dvs på den vänstra sidan). Det skulle förstås ha varit rent utav otjänligt för min del utan Espatis och Svenssons hjälp med länkar till begynnelsen.

Begynnelsen, så som jag känner den nu, är en ledare, Oppositionsfällan, i tidskriften Arena av Karolina Ramqvist. För att få del av det roliga har jag tvingats ta mig igenom den. Det var en smula plågsamt, jag vet inte om frånvaron av normal styckeindelning eller känslan av vi-som-vet-bäst var värst, men det var inte alls helt ointressant.

Katrine Kielos kritik av ledaren är sedan ett under av lättlästhet. Det uppskattas.

Ramqvist attackerar främst (tror jag) att det sker en “bakåttripp där alla ska hålla händer” och de “samlande kodorden är klasskamp och enighet”. Utifrån det lyckas hon sedan skriva en del som åtminstone jag tycker mer lutar åt personangrepp än analys, eftersom hon inte lägger fram sina argument till allmänt beskådande, utan mer tycks förlita sig på att de insatta vet vad hon menar. Det är tråkigt. Speciellt eftersom jag inte är så insatt och därför inte alls kan se någon skärpa i resonemanget.

Kielos tar fasta just på bristen på argument i Ramqvists ledare. Det är välgörande.

Samtidigt känns det som om det diskuteras äpplen och päron. Bakom Ramqvists alltför hoprafsade text anar jag en vilja att fokusera på de krafter som leder fram till att vissa får det bättre och andra sämre. Åtminstone hör jag ekon av det genom hennes text (om de har någon återklang hos Ramqvist vet jag inte).

Kanske finns där också efterklang av att titta på individuella situationer, något som för mig är centralt i min politiska övertygelse. Klass är ett sätt att analysera, ett hjälpmedel. Utgångspunkten och måttstocken är människan. Individen. De krafter hon utsätts för och som får konsekvenser.

Där möts för mig de båda ståndpunkterna. Ungefär som kraft och energi i fysiken, eller accelaration och hastighet. Begrepp som hela tiden tycks förvirra (åtminstone i den första formen).

Vilket inte säger någonting om vad som praktiskt måste göras nu. Jag för min del efterlyser breda perspektiv. Vilket en del nog tror betyder samförstånd, men jag menar i stället kunskap om hur människor har det och vad de tycker och tänker.

Utifrån det kan man sedan (om man lyckas omfatta det) göra en ny analys. Kanske återupprätta det som Ramqvist letar efter, men på något sätt verkar så långt ifrån i ledaren.

PS: Det jag skrivit är förstås utifrån min förståelse. Den är inte nödvändligtvis i överensstämmelse med vad de olika aktörerna önskar. Över det kan man kanske fundera.

Aftonbladet och DN skriver idag om att lightläsken luras. Man blir tjock av den (dvs om man överlever alla konstiga tillsatser). Det är förstås en gammal nyhet, se t ex Aftonbladet för tre år sedan (vilket var en nyhet som kom via TT då, så alla tidningar har fått den).

Charlotte Erlansson-Albertsson, professor i medicinsk och fysikalisk kemi (Lunds universitet) har ocskå skrivit om det i den läsvärda boken “Socker på gott och ont” (om jag minns rätt).

Besöker mina kära vänner en och en halv mil utanför staden. Vi äter lite sommarkålssoppa och går sedan ut i sommaren, bort till en krav-odlare. Vid sidan om vägen där vi går ser vi vetet på en stor åker ligga nedslaget av regnet. De strån som står upp ser alla lite svarta och kanske mögliga ut. Rågen på andra sidan vägen står upp, men ser också svart och möglig ut. Det är fortfarande stora områden där det är lervälling och vattenpölar. Fodermajsen ser ut att ha överlevt dock.

Vi går in och pratar lite med krav-odlaren. Det är inte hans odlingar vi sett, men hos honom har två tredjedelar av skörden förstörts. Det mesta har helt enkelt ruttnat under allt vatten, potatis, bönor, sallad, rädisor. Tänk tanken: Bara en tredjedel av maten är kvar.

Hur överlevde man förr när sådant här hände? Hur klarar han sig på bara en tredjedel av den inkomst han brukar få (den är inte stor normala år heller)?

Han säger att det ser ännu värre ut i England. EU, så starkt och ekonomiskt tryggt (för två tredjedelar?) tänker jag. Om det finns mat. Jag tar farväl av mina vänner och går in mot staden.

Det är troligen vi människor som orsakar att det regnar mer här, skriver DN och SvD. Men ingen vet säkert. Vad vi emellertid säkert vet är att det är en del av livet. Och att vi önskar att vi kan göra något.