editor@OurComments.org

När jag ändå var och tittade på Lilla Torg Liberalerna så kunde jag inte låta bli att kika lite på vad de skrev om andra saker. Det visade sig att de tog upp en sak jag just noterat, nämligen att kommunala elbolag i snitt har 24% lägre pris än privata (DN). Tämligen nyfiken läser jag bloggen ovan och konstaterar att de drar slutsatsen att det egentligen inte blivit någon privatisering.

Om det kan man ju ironisera mycket eftersom ju den ekonomiska teorin säger att det ska bli billigare med privat konkurrens. När det då inte blev billigare så kan det väl inte vara privat konkurrens? Eller? Hm, nej, det var en för billig poäng. Det är mycket annat som spökar vad gäller el-priser och ingen som var det minsta insatt kunde tro annat än att el-priserna skulle öka i och med de förändringar som gjordes. Med ökad konkurrens skulle el-priserna öka. Helt enkelt för att elen var dyrare i omvärlden (utom i vårt i det sammanhanget inte så stora, men ändå väldigt fina, grannland Norge).

Men visst har de i viss mån rätt på Lilla Torg, vi har nu en elmarknad där Vattenfall leverarar 45% av elen och Eon och Fortum varderar cirka 20% av marknaden. Knappast monopol alltså, men oligopol förståss. Ett väldigt litet antal bolag dominerar marknaden.

Jag frågar mig om det egentligen kan vara så mycket annorlunda. Jag kan ha fel där, men i viss mån liknar det IT marknaden. På IT marknaden är det väldigt dyrt att utveckla och väldigt billigt att sälja. Det leder så klart till monopol, tycker jag, möjligen oligopol om starka krafter med andra motiv än rent ekonomiska gör sig gällande.

El-marknaden har inte den strukturen. Där är det i stället el-ledningarna m m som spökar. Vem ska egentligen betala och underhålla den strukturen? Vem ska förresten betala och underhålla slutförvaringen av kärnbränsle som ju är ett annat problem i el-produktionen? Det tycks inte gå så lätt att lösa varken det ena eller det andra. Underhållet av el-ledningarna har en säkerhetsaspekt, vårt samhälle kan helt plötsligt sluta fungera, men det oroar mig och de flesta andra troligen mycket mindre än kärnkraftsavfallet. Att oron inte är obefogad, se t ex SR Ekot.

När man ser detta är det svårt att tycka att idén att konkurrens i ekonomin löser alla problem är så där genial.

Det verkar ofta vara tyckande som avgör vad som görs. Det framgår ganska klart i den debattartikel om elavregleringen som några forskare vid våra tekniska högskolor skrev i DN häromdan. Det här lilla stycket gillar jag:

Kommunerna sålde ofta mot bakgrund av stora budgetunderskott. Liksom många företag inom den elintensiva industrin såg de det dessutom som alltför riskfyllt eller helt enkelt onödigt att ha kvar egen kraftproduktion eller delägande i kraftbolag, särskilt som en förväntad avreglering tycktes lova lägre elpriser för framtiden.

Är det fler än jag som hör ett eko av detta när nu stora delar av de statliga bolagen säljs ut och sjukvården föreslås att privatiseras?

Jag håller för övrigt med om att statens egendom bör grundlagsskyddas (DN Debatt).

Sydsvenskan har idag en mycket läsvärd artikel om bananföretaget Chiquita och (anti-)pr-byrån Hill & Knowlton.

Det är en tråkig läsning, just för att artikeln är bra. För att den pekar på så många konstigheter.

Det handlar i botten om hur företaget Chiquita (f d United Fruit) behandlar sina anställda. Och hur man i försöker motarbeta att det kommer fram i media.

Bananer är goda, för goda för Chiquita kanske. Kanske tänker du som jag att KRAV inte är nog, det krävs Rättvisemärkt för att bananerna ska bli riktigt goda. Annars har de en bismak, en bismak av dåliga företag.

Tänk om det fanns Rättvisemärkta Gourmeter!

Läs Syrran också. Ganska spännande, hon är tydligen ursprunget till Sydsvenskans artikel. Hon har nu draghjälp av någon på Hills & Knowlton. Kan inte låta bli att undra om någon där medvetet saboterar företagets rykte. Jag tycker de bär sig åt lite grann som om de vill antyda att vi levde i en maffia-ekonomi. Lite småhot. Vilket naturligtvis får mig att tänka på hur viktig en aktivt understödd demokrati är för rättvisan. Utan den kan man inte skriva sådant här.

Och så kan jag inte låta bli att nämna Sabina V Strand, som har samma idé som jag:

Tänk om alla bloggare och journalister hade skrivit om det här företagets osmickrande agerande

Ja tänk om. Det är kanske inte helt otroligt att fler vill skriva om det? Jag ser att t o m Lilla Torg Liberalerna (eh, finns det såna? en underavdelning till stureplan? nä, nu ska jag vara snäll, det är ju ett roligt namn) skriver om det. Om än med en viss motvilja, det blir liksom mest kritik av vänstern. Kära Lilla Torg Liberaler, jag är glad att ni sprider budskapet om Chiquita, men blandar ni inte lite ihop huvudsak och bisak? För politiken är väl inte huvudsaken? Det är väl hur människor har det som är huvudsaken.

Att jag sedan har en annan politisk uppfattning än er behöver jag nog inte påpeka. Men om vi glömmer människorna blir politiken ointressant och tråkig. Och då orkar jag inte prata med er. Annars är det roligt. Roligt att ni bryr er.

Så kära läsare, om ni har en blogg och tycker att Rättvisa är viktigt — hur kan ni säga nej till det? kanske bättre skriva om ni tycker människor är viktigare än ekonomi … nej, det är också fel, vi behöver ju ekonomin. Men så här då:

Kära läsare, om ni i era tankar utgår först och främst från människor (och kanske ändå inser att ekonomin är viktig, men inte i sig, bara för att den kan göra något bra) — vill ni då sprida budskapet? Att Rättvisemärkt behövs. Och att det finns exempel som berättar varför. Och att rättvisa når vi inte utan demokrati.

JK beslutade att staten inte behövde ge något skadestånd till de oskyldiga företag som fick sina web-servrar beslagtagna i samband med tillslagt mot Pirate Bay. Såvitt jag förstår innebar det förluster för företagen, men de får inget skadestånd pga att tiden företagen inte kunde utnyttja sina web-servrar ansågs för kort för skadestånd, enligt DN och SvD.

Jag antar att JK menar att skadestånden skulle bli så små att det inte är någon mening att utreda. Det känns en smula märkligt i så fall. Om det hade gällt större företag så hade de då fått ersättning, men mindre företag får det inte.

Jag kan ju ha fel, men är det inte konstigt om rättvisan ska bero på beloppet på det här sättet?

Jag kan bara hålla med Jinge om att Per Gudmundsons ledare “Han ger den muslimska vreden ett ansikte” är bra (och rolig tycker jag).

Fast jag undrar om bilden är arrangerad. Kanske skulle man kunna lista ut det med hjälp av den kunskap om ansiktsuttryck som Paul Ekman delar med sig i boken Emotions Revealed. Lustigt nog använder han också oftast samma person (sin dotter) för att visa (olika) känslor. Det är inte lätt att hitta bra foto på det tydligen, så det är kanske inte så konstigt om AP använder samma muslim (?) hela tiden för att visa en rasande dito.

Fotona funkar bra, han ser rasande ut. Man skulle nästan kunna tro att killen är huligan.

Men naturligtvis finns det en allvarligare och sorgligare sida av detta också. Om det nu är så att bilden används i nedsättande syfte, varför fungerar det? Eller annorlunda uttryckt: exakt vad gör bilden i media?

Någon som är intresserad av att arbeta med grafik för ett företag som använder fria programvaror? Jag såg just det här mailet:

Hello,

I am having trouble finding graphic designers that are willing to work on GIMP. It seems all of them are hooked on Adobe I run a small online company commited to using Free Software only, and have a few projects.

Anyone interested or that can recommend someone is welcome. E-mail at info AT abakosolutions.com

Thanks in advance,

Andrés Proaño, Abako Solutions, President

PS: Jag vet inte något om företaget, men tyckte det lät som en kul grej.

De senaste åren har jag många gånger funderat på detta med yttrandefrihet och våra arbeten. Det borde väl vara självklart att åtminstone kunna påpeka fel och brister utan att få svårigheter på sitt jobb (eller t o m förlora det) och sånt?

EU & arbetsrätt skriver om ett fall med en farlig maskin:

Företaget, A.G.M.-COS.MET, tillverkar fordonslyftar. Lyftarna var godkända i Italien, men Tarmo Lehtinen, som är ingenjör vid det finska social- och hälsovårdsministeriet, ansåg att kontrollorganet hade misstolkat maskindirektivet och att den var farlig. Han föreslog därför att ministeriet skulle förbjuda marknadsföring och användning av lyften i Finland. Den chef som var behörig att fatta beslut ansåg dock inte att man skulle vidta en åtgärd som kunde störa den inre marknaden, eftersom det inte hade hänt mer än en olycka och orsaken till den var oklar. Lehtinen fortsatte dock att hävda att maskinen var farlig, och lät sig intervjuas i både tidningar och TV. Försäljningen av lyftarna minskade och AGM stämde staten och Lehtinen och yrkade skadestånd, bl a för utebliven vinst. Tammerfors tingsrätt hänsköt målet till EG-domstolen.

För detta fälls finska staten eftersom de anses ha hindrat den fria rörligheten av varor. Att Tarmo Lehtinen hade rätt, dvs maskinen är farlig och borde uppenbarligen inte godkännts, spelar ingen roll.

Ett annat fall är Tommie Sjölin, internrevisorn som blev avsatt för att han skötte sitt jobb. Sydsvenskan har skrivit om det i en högst läsvärd artikelserie om Länsstyrelsen i Skåne. Det gick inte så bra för länsstyrelsen, Riksrevisionen riktar skarp kritik mot det sätt Tommie Sjölin behandlats på. Och ändå: Han jobbar inte längre där och kan inte fortsätta att undersöka och yttra sig över förhållandena där.

De som ville ha bort honom jobbar däremot kvar. Ännu. Uppenbarligen har de gjort misstag i sitt arbete vad gäller det här, allvarliga misstag. Men de jobbar kvar. Och hittills har jag inte sett något om att det får några som helst konsekvenser för dem. Är inte det underligt?

En annan, verkligen pikant detalj, i det ärendet är att ett företag som sysslar med bl a revision, Deloittle, tog på sig rollen att granska internrevisorn:

Även ledningens sätt att anlita Deloitte kritiseras. Uppdraget, värt 400000 kronor, gick till Deloitte utan upphandling eller anbud från andra. Speciellt märkligt är beslutet med tanke på att staten redan har ramavtal med två andra revisionsföretag när det gäller granskning av internrevision. Enligt Riksrevisionen strider länsstyrelsens uppdrag till Deloitte mot lagen om offentlig upphandling.

Företaget Deloitte finns på ett trettiotal platser i Sverige och har över 800 anställda. Är det inte ganska märkligt att de tog uppdraget och dessutom kommer till en helt annan slutsats än Riksrevisionen?

Ett annat fall är Connex och hur de behandlade fackordföranden Per Johansson, som ju yttrat sig om säkerheten på tunnelbanetågen i Stockholm. DN skriver:

Det var inte fel att sparka dåvarande fackordföranden för tunnelbanans klubb 119, Per Johansson, i september 2005. Det fastslog Arbetsdomstolen, AD, på onsdagen i en uppmärksammad dom.

PS: Connex bytte sedan namn, som jag misstänker bl a för att komma undan detta (och kanske Arbetsmiljöverkets inspektioner) till Veolia Transport.

Det finns fler fall, bl a där anställda ansetts illojala när de yttrat sig om t ex arbetsmiljöbrister. Det har ansetts skada företagets varumärke.

Känns det inte som om något är fel? Var ligger makten? Vad behövs göras politiskt?

Kanske har sommartorkan och semestertider nått tidningssredationerna. Kvällstidningarna gör väl sällan något vettigt av det, men morgontidningarna tar nog ibland chansen att presentera lite annorlunda material. Idag läste jag i Sydsvenskan en artikel av Hedvig Lohm om Stalin och den ryska konspirationskulturen. Både Hedvig och hennes arbetsplats Europeiska centret för minoritetsfrågor i Georgien är okända för mig, men artikeln gav en för mig ny och intressant bakgrund till det tragiska fenomenet Stalin.

Hedvig pekar på konspirationer och den paranoia som följer av denna. Psykologiskt finner jag det inte otroligt att en sådan miljö skapar människor som skyddar sig på alla möjliga sätt, t ex genom att anse sig vara bättre än andra. De vet ju av erfarenhet att de inte kan lita på en hel del människor. Hur ska de då kunna lyssna på andra?

Förutom detta innehåller artikeln ett foto av Stalin som jag aldrig sett tidigare. Det är lätt att tänka sig att den unge Stalin utövade en viss dragningskraft på människor.

Maten vi köper från Kina är kanske hälsofarlig, skriver Svenska Dagbladet. Kanske kan man i viss mån skydda sig, om man har pengar och kan välja de dyrare alternativen. Och om inte maten packas om av några smarta människor som vill tjäna lite extra pengar. Eller kanske av några desperata människor som behöver tjäna lite extra pengar för att inte svälta. Vem vet.

Och har du förresten tänkt på att maten vi äter ute, den vet vi nästan ingenting om? Vore det inte bra om olika matställen (personalmatsalar, restauranger, skolkök, osv) tvingades tala om vad vi äter. För visst tål vi väl höra vad vi har ätit de senaste åren?

En anna lite sak: Vet du att maten i just Kina har visat sig vara den som sänker blodfetterna mest. Den traditionella alltså. Inte den importerade västerländska varianten som Kina nu exporterar till oss igen.

Själv tänker jag lite på Krav. Miljöproblemen i Kina hänger samman med en industrialisering som bara verkar gå för snabbt, under omständigheter där enskilda människors liv hamnar i kläm. Våra också. Tror ni på någon Krav odling i Kina framöver? Hur tror ni det går i Europa?

Kanske bäst att tänka på det, för även för den som har pengar verkar det svårt att köpa bra mat från något annat ställe på vår jord i framtiden. Om vi inte gör något. Något åt det som ligger bakom.

Ojämlikheten, att vi inte bryr oss om alla människor menar jag. En del menar, har jag märkt, att problemet är att vi inte hänger oss åt en viss politisk inriktning.

Jo, jag har en sådan. Men den börjar och slutar med människan. Hoppas jag.

Fler har skrivit om det idag, bl a Expressen, jag bara lägger ut en länk till Neo: Neo

Rena inbördeskriget. Riktigt roligt.

Läs gärna Jonas Morians och Peter Karlbergs funderingar om vad som händer.

Själv undrar jag också varför så mycket energi ägnas åt detta. Kanske är det så som någon skrev i en blogg-kommentar som jag inte hittar nu:

Alf Henriksson skrev för ett bra tag sedan en tankvärd strof på samma tema; “Människor som hänger upp sig på saker som är små, tja - de är väl inte större än så…”

Uppdatering: Småsaker är ofta ganska roliga, kanske därför så mycket skrivs om det här? Erlanderbrigaderna har en rolig kommentar, se längst ned i inlägget där. (Eller se Expressen.)

Socialdemokraterna minskar kraftigt skriver DN.

Antalet som helst väljer (s) har minskat med en 1/14 sedan senaste mätningen. Det är ganska mycket, men inom felmarginalen. Det är också minsningen för Centerpartiet, som är nästan dubbelt så stor (1/8).

Häpp.