editor@OurComments.org

Idag deltar många tidningar i en manifestation för tryckfriheten. Aftonbladet har lite spektakulärt bytt texten i sin logga mot TRYCKFRIHET. De båda chefredaktörerna skriver att tryckfriheten hotas av våra riksdagsmän. För företagen negativa saker som Skandiaskandalen kan bli omöjligt att skriva om menar de:

Om riksdagen får bestämma blir detta förbjudet. 74 procent av riksdagsmännen anser att “företag och organisationer som lider skada av mediepublicering bör ha rätt till skadestånd av medierna”.

Jag håller med Aftonbladet om att det vore ytterst olyckligt om tidningarna inte kunde skriva om detta. Problemet illustrerar dessutom något jag tycker är mycket viktigt, nämligen att skilja mellan företagens behov och människors behov. Företagen behöver regler som gör att de kan sköta den produktion som vi behöver att de gör. Människor behöver rättvisa som gör att de kan leva det liv de har på ett så bra sätt möjligt.

I tänkandet kring företag blir det som om de skulle ha rättigheter på samma sätt som människor. Men de har inga liv som går till spillo. Företag går i konkurs och nya uppstår. Det är en del av ekonomin och ingen behöver egentligen lida för det. Naturligtvis kan det skapa mycket mänskligt lidande, men det är det vi ska försöka avhjälpa. Att företag försvinner är inte i sig något dåligt.

Nu tenderar företag att skyddas. Om du berättar något negativt om ett företag, t ex om arbetsmiljön där, så må det vara hur sant som helst. Du kan ändå bli skadeståndsskyldig. Och då blir det till belopp som motsvarar skadan, kanske väldigt stora belopp. Skulle företaget däremot behandla dig illa så blir beloppen du får, åtminstone i Sverige, högst blygsamma. Du kanske protesterar offentligt, blir dömd för att ha skadat företaget och avskedas. Kanske får du ändå skadestånd, en månadslön eller så, men vad har det för betydelse om du har misst jobbet?

Yttrandefriheten behöver alltid försvaras, inte inskränkas. Att vi inte ser det beror kanske på företagens styrka, på deras mer eller mindre osynliga lobbying? Att de med sina ständigt upprepade åsikter letar sig in i våra hjärnor, gör det tänkande som är bra för företagen till vårt. Men företagen finns inte till för sin egen skull. De finns till för vår skull och har inget existensberättigande om de inte gör saker som är bra för oss människor. Vi måste få yttra oss om vad de gör!

Människor däremot behöver skyddas, även mot tidningar ibland. Martin Jönsson på Svenska Dagbladet påpekar att det finns en stor opinion som anser att inte minst kvällstidningarna begår etiska övertramp mot människor. (Mot företag kan man knappast begå etiska övertramp, eller?)

Har du förresten tänkt på att Rättvisemärkt på sitt sätt är en kamp för yttrandefrihet? Att de människor som arbetar under svåra förhållanden inte alltid kan yttra sig om det direkt?

Och vet Du vad Dina politiker egentligen tycker om det här?

Andra bloggar om: Politik, Val 2006, Media, Tryckfrihet, Aftonbladet. (Pingat till intressant.se.)

På en av de borgerliga tidningarnas ledarsida läser jag idag angående gårdagskvällens utfrågning av Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i SVT:

Däremot konstaterade han (Ohly) att förmögenhetsfördelningen ofta är jämnare i fattiga länder än i rika. En intressant iakttagelse, kan tyckas, som Ohly dock inte tycktes dra några slutsatser av.

Därmed menar nog ledarskribenten att Ohly inte drar slutsatsen att en mer ojämnlik inkomstfördelning gör landet rikare. Jag tror inte heller att Ohly drar den slutsatsen och jag är glad för det. Många har velat dra slutsatsen att en ojämnlik inkomstfördelning gör att människor anstränger sig mer och att ekonomin därför går bättre. Ingen har dock lyckats visa att det är så.

Vad jag vet är att om man kämpar med ekonomiska problem hela tiden så är det lätt att man råkar illa ut. Förstörd hälsa, bristande utbildning, nedbrytande barndom - det är några av de möjliga konsekvenserna. Visst anstränger många fattiga sig. För att få ekonomin att gå ihop. Lånar till ockerräntor, köper billig näringsfattig färdiglagad mat för att hinna med, osv.

Men även en relativ fattigdom kan vara psykiskt mycket nedbrytande. Att veta att man inte har lika mycket val i livet även om man anstränger sig.

Det är allt detta jag skulle vilja kalla fattigdom. Och som kan vara svårt att förena med ett värdigt liv.

Det där vet Ohly tror jag. Så jag tror nog att Ohly tänker. Fast den borgerliga ledarskribenten vill inte se det - av någon anledning. Och jag förstår om Ohly fick dåligt betyg i Expressen, där ledarskribentens likasinnade visar hur de tänker.

Andra bloggar om: Politik, Val 2006, Lars Ohly, Expressen. (Pingat till intressant.se.)

Idag läser jag i tidningen att en gravid kvinna nekats ambulans. “Ingen fara, bara vanliga graviditetssymptom”, svarade man på SOS larmcentralen och vägrade skicka en ambulans. Tyvärr avled kvinnan.

På SOS-centralen ska man nu göra en förundersökning för att se om några fel har begåtts, står det i tidningen.

Jag vet inte om det här är vad reporten fick veta, men jag blir lite beklämd av detta “om”. “Om” något fel har begåtts.

Jag antar att man menar “om reglerna har följts”. Det är så klart viktigt, för kanske kunde de ha förhindrat det som skedde. Men det kan också vara så att reglerna följts. Är det inte viktigt att ta reda på vad man gjort fel även om man följt reglerna, så att man kan lära sig? För det är väl kvinnans öde som bör vara i fokus?

I mitt huvud dyker ordet “fläckfri” upp. Och jag tänker på Sverige-Demokraterna som i Malmö utsett nedskräpningen till valets viktigaste fråga.

Läs gärna den här lilla lysande essän: Narcissistic Pathology of Everyday Life: The Denial of Remorse and Gratitude. Jag gillar speciellt avsnittet “The Inability to Apologize”.

Andra bloggar om: Politik, Val 2006, Psykologi. (Pingat till intressant.se.)

Jag vet inte vad den som gjorde den här bilden tänkte på, men jag tycker att den franska armé-kniven är söt. Ungefär som tjuren Ferdinand, han som helst luktar på blommar.

Jag vet inte var bilden har sitt ursprung, men visst skulle väl någon i plogbillsrörelsen kunna ha gjort den?

Andra bloggar om: Fred. (Pingat till intressant.se.)

Incidenten i kärnkraftverket Forsmark 1 den 27 juli i år växte inte till en olycka. Ändå undrar jag, precis som när ett barn springer ut på gatan efter en boll och en bil tvärbromsar för att rädda barnet, hur nära en allvarlig olycka var.

Något förenklat kan man säga att det som hände i Forsmark var att två av säkerhetssystemen fungerade medan de två andra blev utslagna. I ägaren Vattenfalls egen rapport (2006-08-23) står det

… Mätning, registrering, indikeringar och övervakningsmöjligheter i kontrollrummet försvann till stora delar … Efter ca 22 minuter återkom kraftmatningen (och därmed möjligheterna ovan - min kommentar) …

Tänk om de andra säkerhetssystem också blivit utslagna? Vad hade kunnat hända? Hur lång tid tog det i Chernobyl? I Three Mile Island?

Kärnkraft är både en fantastisk möjlighet och en oerhörd risk. Konsekvenserna av en full härdsmälta kan bli så stora att de är nästan ofattbara. I Chernobyl läckte inte alls så mycket radioaktivitet ut som det kunde ha gjort. Om jag minns rätt så var det kanske 1%. Har ni tänkt på hur stort område runt Chernobyl som är obeboeligt eller obrukbart för, ja, i praktiken all framtid i mänsklig tidsskala? Ungefär en cirkel med radien 14-15 mil räknas som obrukbart för jord eller skogsbruk. Det kunde varit betydligt större om mer radioaktivitet läckt ut.

Vi skyddar oss med säkerhetssystem mot de här riskerna. De finns alltid flera, om ett inte fungerar ska de andra ta över. Nu vet vi ju alla att tekniska prylar inte alltid fungerar, hur mycket möda man än lägger ned på att konstruera dem. Titta på rymdfärderna t ex. Där har man inte alltid råd att dubblera viktiga system, raketerna ska ju kunna skjutas upp också. Följden har blivit flera svåra olyckor. Fast de är förståss till sin omfattning helt försumbara jämfört med vad en kärnkraftsolycka skulle kunna bli.

Nu till det intressanta. SKI skriver i sin rapport

Att säkerhetsfunktioner visade sig vara känsligt sammankopplade är enligt SKI ytterst allvarligt och kommer att särskilt granskas.

Det låter inte precis som “det kunde blivit en härdsmälta”, eller vad tycker du? Och det är kanske inte heller direkt vad de menar. Men risken för en sådan då? Låt oss tänka och räkna lite.

Nu ska vi leka med sannolikheter, de där som Tage Danielsson beskrivit så oefterhärmligt träffsäkert. Om ett säkerhetssystem inte fungerar ska nästa ta över. Låt oss säga att risken att ett inte ska fungera är en på hundra. Om vi har fyra stycken som här, vilka var och en ska kunna rädda oss, så är det risken att alla ska fallera som är intresant (eller förskräckande). Risken att att alla samtidigt ska fallera blir

0.01 * 0.01 * 0.01 * 0.01 = 0.000000001 dvs en på 100 miljoner

Det är nog fel siffror, men det stör inte det jag vill säga. Om ett säkerhetssystem inte fungerar så är risken med de här siffrorna att de tre återstående inte heller gör det ungefär en på 1 miljon. Fortfarande låter det ganska bra.

Men tänk nu om flera slås ut samtidigt av samma orsak, vad händer då? I det här fallet slogs två ut. Då blir det plötsligt en chans på tio tusen att de återstående två ska fallera också. Och tänk om det varit tre som slagits ut? Då är det en chans på 100 att det går riktigt åt skogen.

Och då pratar vi inte om att ett barn blir överkört.

Vore det inte bra om SKI uttryckte sig lite enklare och klarare så att vi vanliga vet vad experterna egentligen anser? I ord som vi kan värdera.

Jag är glad att vi nu har en regering som vill titta närmare på de här riskerna. Har vi det efter valet?

Andra bloggar om: Politik, Forsmark, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)

Det vore intressant att veta mer om det här:

Kan inte jobba - nu vräks hon

Det gäller s k försäkringsläkare och deras förhållande till den som har sjukpenning. Man skriver i artikeln både att man kanske nu tillämpar lagen striktare och att försäkringsläkare ofta inte tar kontakt med behandlande läkare. Det är förståss också ett lagkrav. Blir inte det en väldigt sned tillämpning av lagen. Är det verkligen så lagstiftaren (dvs politikerna - vi själva) tänkt sig det?

Andra bloggar om: Politik, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)

Följ den gärna och kommentera på SannBlogg

Andra bloggar om: Politik, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)

Så vitt jag förstår så möts de inte i TV ikväll i en valdebatt. Reinfeldt har avböjt. Jag förstår honom. Mona Sahlin har skickat öppna brev med besvärliga frågor till Reinfeldt.

Läs gärna breven innan Du röstar! Eller varför inte innan du pratar om valet? Kan du förstå varför Reinfeldt inte vill svara?

Andra bloggar om: Politik, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)

Günter Grass var som sjuttonåring med i Waffen SS de sista månaderna under andra världskriget. Det vet säkert alla intresserad nu. Vad kan man tycka och tänka om detta?

Någon variant av “Fy skäms!” tycks vara den vanligaste reaktionen. Fy skäms för att du var med, för att du inte berättat och för att du kritiserat andra och försökt framstå som felfri själv.

Jag får en känsla av att hans motståndare menar att han inte har berättat om detta av något slags egoistiska orsaker. Ok, tänker jag, kanske har han skyddat sig själv. Men egoistiskt? Nja, jag vet inte. Kunde han ha fortsatt att arbeta med fredsfrågor om motståndarna hade kunnat säga “fy skäms” hela tiden? Skulle de inte ha hindrat honom att nå ut till dem som inte från början var så engagerade?

Kanske man kan fråga sig vad dessa “fy skäms” säger om den som skriver? Hur möter de andra människor? Vad tror de om oss andra?

Jag tror på Günther Grass engagemang. En av orsakerna till det finns i den lilla historien jag berättar nedan.

Jag känner en man som är mycket engagerad i fredsfrågor. Han har hunnit vara med länge nu, han föddes någon gång kring 1930. Han bodde i Holland under 2:a världskriget. I slutet av kriget stod han och andra tonårskillar och applåderade när de allierades bombplan flög in över Tyskland för att bomba sönder landet. De njöt av styrkan och revanschen kan man nog säga.

Några år senare, i början på femtiotalet bodde han i Sverige. Han träffade en annan ung man, några år yngre än min vän, som hade varit på den andra sidan, dvs den tyska, när de allierades bombplan kom. Den här unge tyske mannen hade inte alls varit för kriget på något sätt, han var mycket ung då. Bombplan skiljer emellertid inte på dem som man vill hämnas och de oskyldiga.

Den unge tyskens upplevelser kom att påverka min vän från Holland djupt. Han skämdes över att han stått och hurrat när bombplanen flög in över Tyskland. Han skämdes för de känslor han haft då.

Han berättade detta en gång för mig när jag pratade med honom vid en föreläsning. Han sa att det var just detta som fått honom att engagera sig djupare i fredsfrågor, bl a i kärnvapenfrågan. Atombomber gör heller ingen skillnad på de man vill hämnas och de oskyldiga. (Gör hämnden egentligen någonsin det?)

Den mannen lärde mig mycket genom att berätta om detta. Jag vet inte många som varit så engagerade som han. Jag tror att jag kommer att läsa Günther Grass bok för att se vad där finns att lära.

• Rushdie försvarar Grass
• Kommentarer från Tyskland
• En av Grass motståndare
• Nobelkommittén om Grass

Andra bloggar om: Politik, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)

Jag har alltid fascinerats av “jag tänker, alltså finns jag till”. (Descartes, 1637). Det finns kanske något fel i logiken där, men inget som allvarligt stör mig. Jag är något, det räcker. Det var något i tonåren som gjorde att det liksom fastnade.

Idag undrar jag om det inte finns stora grupper av människor som tänker

Ett slags vardagsfilosofi. En del sociologer menar att överklassen och övre medelklassen lär sina barn det. “Du är duktigare än dem.”

Det är kanske inte alltid helt fel, men jag gillar det inte. Det kanske ger någon en bra självkänsla, men det smakar ändå illa på min tunga.

Det dyker upp en massa bilder och frågor i mig. Men uteliggaren då? De som tjänat sina pengar på krig då? De som gjort det genom att behandla folk oanständigt då?

Så långt är det ju enkelt. Eller håller inte Du med mig?

Ta nu något lite mer besvärligt. De som har bra betyg t ex. Visst, det är bra gjort, helt säkert. Men killen eller tjejen i bänken bredvid kanske hade det väldigt jobbigt hemma? Ska hon eller han bära med sig ett sämre betyg genom hela livet för det? Du kanske säger “men jag vet ju att hon inte brydde sig, …”. Jo visst, men varför? Om vi nu tror att vi kan lära människor att sköta sig bättre, då måste vi väl acceptera att en del inte har gjort det?

Men för den det gäller går ju inte en sådan ursäkt att använda, det skulle ju bli rundgång så att säga. Bara för oss som betraktar. För att vi ska förstå vad våra attityder innebär.

Och så har vi dem som tjänar bra med pengar genom att jobba hårt, ha många anställda. Är inte de duktiga? Eller snarare, är det inte värda sina pengar?

Uj, vad svårt att säga det: Nej, kanske inte alla pengarna. Inte för att jag inte respekterar det de gör och inte för att jag missunnar dem uppskattning. Inte heller för att jag tror att de inte jobbar hårt. Nej, det är något helt annat.

Bilden av vad vi gör kanske. Även om de här människorna jobbar från morgon till kväll, kanske t o m sliter ut sig, jobbar de mer än den ensamma fattiga mamman i Afrika? Försöker hon mindre? Varför skulle hon var mindre värd?

Och säkerligen behöver man inte gå så långt som till Afrika för att hitta exempel. Nej, det vore dumt att tro det, det skulle ta udden av det jag vill säga! Det gäller vad som händer här och nu. Respekten för den bredvid. Den som vi vet både dåliga och bra saker om. Och som vi vet felar ibland. Inte enklare än så. Vi har alla haft olika möjligheter. Åtminstone jag vet inte säkert varför jag klarar vissa saker bra och andra en smula mindre bra.

Jo, ibland vet jag, eller anar. Lättast är det att ana när jag fått mindre möjligheter. När jag fått mer möjligheter är det liksom bara jag. Jag som är sådan. Det är snubblande lätt för mig att glömma att livet och mina färdigheter mer har karaktären av ett lån. Med slutdatum.

Räcker det kanske egentligen inte med att säga att “du är tillräckligt duktig”? Är det inte mindre ensamt? Mer meningsfullt? Även om man inte kan så mycket som man skulle vilja alltid.

Man kan ju ändå fortsätta att lära sig mer, försöka mer. För det är ju roligt och meningsfullt att växa genom hela livet.

PS: Att predika är rätt roligt … - man känner sig duktig.

Andra bloggar om: Politik, Val 2006. (Pingat till intressant.se.)