editor@OurComments.org

Det finns så många web-sidor, så många bloggar idag så jag känner att jag nästan vill be om ursäkt för min “dumhet” att öppna en till. Orkar någon läsa? Är det någon mening? Jag är ingen driven skribent, inte journalist, … - listan kan förståss bli lång om man tänker på det sättet!

Vi är snart 10 miljarder människor. När jag ser mig omkring undrar jag ibland om inte 5 miljarder av dessa vill bli kända, dvs ta en plats högt upp i mediahierarkin. Kanske rör det sig inte alls om ungdomligt övermod eller ens oförstånd. Kanske handlar det i stället om ett sätt att bemästra detta lilla dilemma: Så många som har något väsentligt att säga, vi är ju alla unika individer med unika erfarenheter. Och så få som får plats i toppen av mediahierarkin. Hur ska man då kunna höras? (Eller är det synas?)

Tekniken gör det möjligt att skapa dessa hierarkier och nå många via tidningar, TV och radio, att för en billig penning nå många. Dvs om man når många. Annars blir det dyrt.

Jag gillar Åsa Sonjasdotter lilla inpass om reklam där hon tangerar detta. Vinjetten ovanför min blogg är foton av hennes utställning Fri Talan i Lund försommaren 2005. På denna väggkonstruktion framför rådhuset kunde Lunds invånare framföra sina åsikter.

Mig påminde utställningen om svårigheterna med att samtala offentligt. Att viljan att synas ofta tar över viljan att säga något. Jag frågade några av de som målade grafitti på det utrymme Fri Talan erbjöd vad de tyckte om detta. Varför skrev de inte om svälten, fattigdomen, förnedringen? De erbjöd mig genast att låna grejer och skriva och måla själv. Ganska kul faktiskt, det gjorde mig glad. Jag valde att skriva om svälten, att det faktiskt är 25 000 som svälter ihjäl varje vecka. (Detta sagt i skuggan av tsunami-katastrofen för ett år sedan. Förvisso en fruktansvärd katastrof, men under året som gått har cirka 1 miljon människor svultit ihjäl. Och det är ingen hastig katastrof, inget vi inte kan till största delen avvärja. En terror-bekämpning jag skulle gilla.) Åtminstone någon av dem gillade det jag gjorde och skrev några rader till mig. Men dagen efter hade någon målat över det jag skrev, med en sådan där grafitti-bild man ofta hittar i gångtunnlar.

Det är svårt att få plats, svårt att nå ut när man skriver. Jag är en av dem som inte når ut fast jag nog har en del att säga. En som liksom många andra har unik kunskap som är värdefull, som borde användas när man beslutar sig för hur vi ska göra med demokratin. Vi måste ju lära oss hur man når ut. Så varför inte försöka tänkte jag, med en blogg alltså. Det är billigt och fritt ännu så länge, men når man någon? Idag börjar jag i alla fall med min.