Varför blogga?

Det finns så många web-sidor, så många bloggar idag så jag
känner att jag nästan vill be om ursäkt för min ”dumhet” att
öppna en till. Orkar någon läsa? Är det någon mening? Jag är
ingen driven skribent, inte journalist, … – listan kan
förståss bli lång om man tänker på det sättet!

Vi är snart 10 miljarder människor. När jag ser mig omkring
undrar jag ibland om inte 5 miljarder av dessa vill bli kända,
dvs ta en plats högt upp i mediahierarkin. Kanske rör det sig
inte alls om ungdomligt övermod eller ens oförstånd. Kanske
handlar det i stället om ett sätt att bemästra detta lilla dilemma: Så
många som har något väsentligt att säga, vi är ju alla unika
individer med unika erfarenheter. Och så få som får plats i
toppen av mediahierarkin.
Hur ska man då kunna höras?
(Eller är det synas?)

Tekniken gör det möjligt att skapa dessa hierarkier och nå många
via tidningar, TV och radio, att för en billig penning nå många.
Dvs om man når många. Annars blir det dyrt.

Jag gillar target=”_blank”>Åsa Sonjasdotter lilla inpass om reklam där hon tangerar detta.
Vinjetten ovanför min blogg är foton av hennes utställning target=”_blank”>Fri Talan i Lund försommaren 2005. På denna
väggkonstruktion framför rådhuset kunde Lunds invånare framföra
sina åsikter.

Mig påminde utställningen om svårigheterna med att samtala
offentligt. Att viljan att synas ofta tar över viljan att säga
något. Jag frågade några av de som målade grafitti på det
utrymme Fri Talan erbjöd vad de tyckte om detta. Varför skrev
de inte om svälten, fattigdomen, förnedringen? De erbjöd mig
genast att låna grejer och skriva och måla själv. Ganska kul
faktiskt, det gjorde mig glad. Jag valde att skriva om svälten,
att det faktiskt är 25 000 som svälter ihjäl varje vecka.
(Detta sagt i skuggan av tsunami-katastrofen för ett år
sedan. Förvisso en fruktansvärd katastrof, men under året som
gått har cirka 1 miljon människor svultit ihjäl. Och det är
ingen hastig katastrof, inget vi inte kan till största delen
avvärja. En terror-bekämpning jag skulle gilla.) Åtminstone
någon av dem gillade det jag gjorde och skrev några rader till
mig. Men dagen efter hade någon målat över det jag skrev, med
en sådan där grafitti-bild man ofta hittar i gångtunnlar.

Det är svårt att få plats, svårt att nå ut när man skriver. Jag
är en av dem som inte når ut fast jag nog har en del att
säga. En som liksom många andra har unik kunskap som är
värdefull, som borde användas när man beslutar sig för hur vi
ska göra med demokratin. Vi måste ju lära oss hur man når ut. Så
varför inte försöka tänkte jag, med en blogg alltså. Det är billigt och fritt ännu så länge,
men når man någon? Idag börjar
jag i alla fall med min.