editor@OurComments.org

Erik Laakso och Nina Unesi har gjort en TV/blogg-intervju med Luciano Astudillo om jobben (hans vanliga blogg är här, men just nu bloggar han på Debattbloggen).

Intervjun förbereddes med frågor från läsarna på Erik Laaksos blogg. Erik har också lovat att skriva ut svaren på frågorna senare.

Andra bloggar om: politik, jobben, socialdemokraterna, luciano astudillo . (Pingat till intressant.se.)

Den nästintill otroliga historien om Josef Fritzl som våldtog och höll sin dotter inspärrad i 24 år (Aftonbladet, Svenska Dagbladet) fick nog säkert många med mig att undra om honom. Hur är det möjligt? Men, som Annika Tiger skriver:

Många konstiga saker människor gör har sin förklaring, även om den kan synas vara osannolik eller rent av otrolig.

Men ändå. Mycket i historien (adoptionerna av de egna barnen som “hittats” på trappan; yrket ingenjör, troligen bra betalt och respekterat där nere; han lyckades dölja vad han gjorde) får mig och tro att Josef Fritzl hade någorlunda gott anseende. Huset var ju inte heller så litet. Och som Yvonne Domeij, förföttare till Trasdockan, skriver hos Fru Turesson: “Myndigheterna har inte haft något att anmärka på”.

Efter en stunds letande på nätet hittade jag det jag och även Tjejaheddin undrade över: Finns det något samband med nazismen?

Ja, det verkar inte otroligt. Jag fann att det verkar ha funnits två koncentrationsläger i Josef Fritzl hemstad. Joseph Fritzl bör ha varit mellan 5 - 10 år på den tiden. En känslig ålder då dessutom sexualiteten är i sitt vardande.

Dessutom nämner artikeln att de två koncentrationslägrenas personal kom från den lokala befolkningen:

Of course, this isn’t the first time that women have been locked up and abused in Amstetten. During WWII, the town was home to two Nazi concentration camps — one for women only. They were all sub-camps of Mauthausen, where 65,000 prisoners were murdered. All camps were staffed by local people, including the brutal female camp guards. I imagine many of today’s citizens can still remember their concentration camp. Some of them are the children of the murderers and torturers who ran it.

Är det ett återupprepande av detta vi ser? Förakt och hämnd - kanske återupprepade av en som förstörts av detta? Av en som inte direkt var offer, men inte kunde stå emot de starka känslor som måste ha funnits där som en närmast spöklik känsla.

Men många kommer nog att säga “gener” eller “psykopat”. För då försvinner ansvaret. Det egna.

Andra bloggar om: Elisabeth Fritzl, Josef Fritzl, förakt, nazism, pedofil, psykologi . (Pingat till intressant.se.)

Om man bombar ett land med muslimer så får man en massa galna muslimer som anför än den ena än den andra texten som försvar för sitt raseri.

Om man bombar ett land med kristna så får man en massa galna kristna som anför än den ena än den andra texten som försvar för sitt raseri.

Samma sak om man bombar hinduer eller ateister. Om man behandlar människor illa är risken väldigt, väldigt stor att man får galenskap tillbaka. Vi är väl gjorda på det sättet allihop? Om någon dödar eller hotar våra vänner är risken stor att vi blir rasande vilddjur.

Religionen är mestadels en bisak, inte en huvudsak i såna här frågor. Att den blir inblandad beror kanske faktiskt på motsatsen till det våld vi ser idag i religionens namn. Religionen har ofta försökt komma till rätta med våldet. Men tidigare religioner har också förhärligat våldet. I religionernas arv finns såvitt jag förstår kampen mellan dessa poler.

Den här kampen är värdefull tror jag. Jag tror att vi bör stödja den. Den handlar om vår utveckling som människor, generation efter generation. Vi föds inte utvecklade, färdiga. Vi växer - om vi får hjälp.

Gudmundson skrev igår en ganska rolig ledare i SvD om Geert Wilders film som han nog hoppades var ett aprilskämt. Tyvärr var den inte det konstaterar Gudmundsson senare på sin blogg.

Geert Wilder har uppenbarligen inte alls sett att religionerna strävar med frågan om våld. I stället ser nog GW sig som den som vet bäst, men det är det många andra också som gör utan att egentligen ha tänkt efter. Det för mig mest intressanta just nu, det som får mig att skriva det här, är mer den svans av sanslösa högerorienterade veta-bäst-kommentatorer som söker sig till Gudmundssons blogg för att kommentera än just GW. Varför får Gudmundsson denna svans?

Läs gärna kommentarerna hos Gudmundsson och fundera. Berätta gärna för mig om du begriper vad det är som lockar fram kommentarerna.

Andra bloggar om: islam, kristendom, ateism, våld. (Pingat till intressant.se.)

Vad jobbigt! Jag har bara för mycket att läsa. Och så blir Åsa och Karin ansvariga för kultursidorna i Aftonbladet. Nej, usch.

Fast ändå: grattis Åsa och Karin. Och Aftonbladet. Och alla ni som har tid att läsa.

Jag som försöker komma ihåg att dricka ett glas vin då och då. Den här månaden har jag faktiskt druckit ett. Och så försöker jag köpa hem en flaska vin, men ja, jag glömmer det. Kanske beror det på att jag känner lite som Adam Tensta. Min morfar drack sprit, fast inte så mycket. Han var underbar, och kanske blev han lite gladare efter ett litet glas, men sen blev han trött. Tråkigt tyckte jag. Jag förstod aldrig varför man skulle dricka. Jag förstår mycket lättare en sådan här vers: Great is the matter of birth and death. Impermanence surrounds us. Be aware each moment, do not waste your life.

Jag vet inte hur många gånger jag i affärer fått svaret att “man får vad man betalar för” när jag frågat om vilket av alternativen är bäst. Till alla de människor som envisas med att upprepa detta marknadsliberala mantra (troligen oftast helt ovetande) går mina tankar när jag läser (Aftonbladet)

Dyra barnvagnar har allvarliga brister. Billiga vagnar bättre i stort säkerhetstest.

Dyra barnvagnar kan i själva verket vara livsfarliga.

När Konsumentverket testade tio modeller godkändes bara fem.

– Det är allvarliga brister. Barn kan falla ur och skadas allvarligt, säger Anna Strandberg på Konsumentverket.

Varför har det blivit så otroligt svårt att få reda på vad man köper? Varför i all världen ska man behöva lägga ned så mycket tid på detta?

Jag undrar om Marianne Söderqvist (Expressen) funderat över detta när hon skriver att hon “vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som styr det här landet”? Tänk om hon i stället skrivit att hon vill att människor ska få tid att ägna sig åt väsentligheter i stället för att den s k marknaden ska styra över vår tid genom att göra saker mer komplicerade än de behöver vara? Kanske mer pengar till Konsumentverket ger människor mer tid att ägna sig åt väsentligheter? Vill Marianne det? (Jag vet inte, men visst skulle jag tycka att det vore roligt om hon ville det. Om hon ändrade lite perspektiv från “von Oben”.)

Jag hoppas förstås att Marianne vill provocera, precis som jag tror att kanske Gösta Rosén hoppas det. Men till vad Marianne?

Och jag tror att Espati vill peka på samma fråga. Vad är det vi bör diskutera för att föra demokratin framåt? Är det t ex demokratiskt att vi tvingas betala för Timbro och andra institutioner till höger när vi köper något? För det är väl det vi gör? Kan man på allvar diskutera detta? (Tro inte att jag tycker frågan är enkel. För visst gillar jag människors initiativ, men ska verkligen den som äger mer bestämma mer över vad vi ska diskutera i vårt samhälle? Ska den som äger mer ha mer inflytande över vad - av allting - som vi vet något om?)

Ett av de största problemen som jag ser det i vår demokrati är att vi inte har något sätt att ge de allra svagaste en röst. Vad de än tycker och tänker borde de få ha en röst, borde få höras. Marianne och andra som hörs mycket måste då få släppa lite på sin stora bit av kakan “jag-vill-höras”. Vill du det Marianne? Det vore bra om du ville för jag tror att det skulle ge kunnigare medborgare i längden. (Även du skulle nog bli förvånad över en del du skulle få lära dig. Om svårigheterna att ta sig fram i livet när många saker gått snett, t ex. Fast du kanske vet allt det, vad vet jag.)

Kring vår ekonomi har jag och några andra också funderat hos Kerstin på Motvallsbloggen. Följ gärna Jan Wiklunds länk till alternativstad.nu där.

Andra bloggar om: politik, rösträtt, psykologi, ekonomi . (Pingat till intressant.se.)

Jag får en obehaglig känsla att tidskriften Neo använde sina pengar (var de nu kommer ifrån) till att försöka sänka tidskriften Mana, troligen därför att Mana har andra politiska sympatier än Neo. De skriver om en påstått påhittad skribent, Sharare Irani, och lägger såvitt jag kan se ut texten så att den genomsnittslige läsaren inte ska förstå vad som de gör. Den genomsnittslige läsaren har bråttom och hinner inte läsa det som tar längre tid.

Vad Neo har gjort är att de i Neos huvudartikel starkt tryckt på att Sharare Irani skulle kunna vara påhittad och sedan i ett mer svåråtkomligt länkat dokument (i word-format) återger en mailväxling där Lotta Kubiak, en av Manas grundare, antyder en mycket enkel förklaring till att inte Sharare Irani går att hitta. Jag citerar här så den som är intresserad ska slippa öppna word-dokumentet:

Lotta Kubiak: Sharare Irani finns. Ja, jag har traffat Sharare. Nej, jag tanker inte ge dig ett telefonnummer. Alla ar inte mediekata. Alla vill inte vara med i TV. Jag ar en av dem. Journalistiken for mig var ett forsok att forandra, inte framhava mig sjalv. Samma sak galler for Sharare.

For en del flyktingar finns det skal att inte synas. Kanske lever de under hemlig identitet pga riktiga eller inbillade hot fran landsman. Kanske var de kanda i hemlandet och om de syns igen kan de bli mordade. Kanske ar de illegala invandare och vill vara osynliga pga det. Kanske flyr de undan en valdsamt ex. Kanske heter de nagot annat och ar verksamma under annat namn nagonannastans och pressas mellan olika intressen. Om nagot av detta stammer ang Sharare overlamnar jag till din fantasi. Nu har jag en fraga till dig? Hur het ar egentligen fragan om Sharares existens? Ar den ett scoop? Finns det et genuint intresse bland allmanheten for fragan?

Jag känner inte närmare till Mana. Jag har förstått att många anser att kvalitén på artiklarna varierar, men jag finner det kanske naturligt om tidskriften från börjat haft som mål att väcka uppmärksamhet kring vissa frågor. Så jag kan inte direkt försvara Mana. Inte heller kan jag utesluta att Sharare Irani faktiskt är påhittad och inte bara en synonym som skyddar en verklig person. Vem kan det i detta läge?

Däremot kan jag undra över Neo.

Och naturligtvis kan man undra över de bloggar som så tvärsäkert menar att Neo har rätt. Läste de som skrev även word-dokumentet, eller var det för besvärtligt för dem att öppna?

Huvudfrågan är kanske inte om Sharare Irani finns (det har nog i sig inte så stor betydelse för opinionsbildningen om det som skrivs i hennes namn överensstämmer med verkliga levande personers åsikter) utan kanske mer varför Neo försöker sänka Mana och var Neo får sina pengar ifrån?

Andra bloggar om: mana, kulturstöd, kulturrådet, magasinet neo, yttrandefrihet, politik . (Pingat till intressant.se.)

När jag växte upp hade jag en vän vars föräldrar var medlemmar i en pingstkyrka. Jag upplevde det ofta som att jag var värd mindre när jag var där för att jag inte tillhörde pingstkyrkan. Det var dock inte mer än ett underligt inslag i mitt liv, inget jag funderade mer över än andra underligheter. Tills en dag min vän dumpade sin flickvän. För att hon inte var med i pingstkyrkan.

Jag fattade inte alls först. Var det sant? Hur kunde han göra så. Handlade inte det Jesus sagt om att man skulle göra mot andra människor som man ville att de skulle göra mot en själv? Hur kunde han göra så mot henne då? Bara för att hon inte trodde som han? Han fick väl tro vad han ville, men hon var ju en annan människa. Någon som man skulle göra mot som man ville att andra skulle göra mot en själv.

Några år senare begick en annan vän självmord. Han sa till mig någon vecka tidigare att han förbrutit sig mot Gud, men att jag inte kunde förstå det. Jag var ju inte troende.

Däremot var jag rasande efter hans död. För jag visste att han haft kontakt med pingstkyrkan genom vår gemensamma vän och antagligen känt sig utanför.

När jag läste om Markus Anhage och hur han lämnade pingstkyrkan (SvD) tänkte jag på detta. Intoleransen och reglerna. Hur en del anses vara finare och mer värda. Det var liksom tvärtemot vad jag själv alltid känt. Det jag fått via modersmjölken: att aldrig se ned på någon människa.

Just nu har jag läst Karen Armstrongs bok Världsreligionernas födelse. Det finns ett litet underbart citat i den om just det här frågorna (det finns flera, men ni får bara ett här …):

I Talmud finns en berömd anekdot om Hillel. En hedning kom till honom, ställde sig på ett ben och lovade övergå till judisk tro om rabbinen kunde lära honom hela lagen medan han stod så. Då sa Hillel: “Det som är dig förhatligt, det ska du inte göra mot din nästa. Det är hela lagen, allt det övriga är förklaringar.”

Jag antar att du känner igen andemeningen? Så enkelt, genialt. Och så svårt. (Naturligtvis finns samma enkla svar i alla de stora religionerna. Karen Armstrong förklarar hur, när och varför.)

Och jag kan inte förstå Sturmark och de som kallar sig förbundet Humanisterna. Vad har de emot detta? Lika lite som jag kan förstå reglerna i pingstkyrkan. Båda förefaller de mig vara samma andas barn. De som vill vara lite bättre än andra. Varför det, undrar jag (i det närmaste citerande allas vår Astrid L)?

Andra bloggar om: religion, humanism . (Pingat till intressant.se.)

Senaste nytt från Jante: Direktören på en bank i USA har i år fått en julgåva från sitt företag som säges motsvara mat, skola och bostad för närmare 400 000 ensamma afrikanska barn under ett år. De flesta aktieägarna i banken uppges mena att detta är det bästa sättet att använda pengarna på (alltså att ge dem till direktören, inte till barnen).

Direktören verkar vara nöjd. Inget har hörts om vad de 400 000 ensamma barnen tycker.

Vill ni veta vad andra tycker? Läs då kommentarerna på E24 Näringsliv.

Andra bloggar om: ekonomi, politik, fattigdom, jul . (Pingat till intressant.se.)

Marcus får inte komma till jobbet och jobba för sin arbetsgivare för han har färgat håret. Och när han inte kommer till jobbet så är det olovlig frånvaro. (Aftonbladet)

Men så ska det vara, det är ingen mänsklig rättighet att ha rödsvart spretig frisyr på jobbet, skriver Svenska Dagbladet på Ledarbloggen.

Bra. Då vet vi det. Att arbetsgivaren bestämmer vad som är mänskliga rättigheter. Tydligen är det väl då en mänsklig rättighet att ha slips och kavaj på jobbet?

Visst är det skönt när inte tänkande och tyckande kring arbetslivet är så politiserat som på den tiden när Arbetslivsinstitutet fanns (dvs innan Alliansen påbörjade marschen mot vårt nya samhälle)?

Andra bloggar om: arbetsliv, arbetsmiljö, mobbning, samhälle, arbetslivsinstitutet . (Pingat till intressant.se.)