Finansministern har fel när han säger att Sverige har de minsta klyftorna visar Alliansfritt Sverige.
En bra och viktig information som jag tror inte alls nått fram. Inte ens till finansministern alltså – hur underligt det än kan låta.
För det kan väl inte vara så att han vet men inte låtsas om det? Näää… — Eller nåja: välj själva vilket ni tror. Jag vet faktiskt inte vilket som är rätt och jag har svårt att bestämma mig för vilket som är värst.
De grundstötta på kryssningsfartyget Costa Concordia erbjuds 100 000 kr som ersättning för psykiskt lidande.
Det kan jämföras med vad de neurosedynskadade 2003 efter 40 år och ett livslångt lidande fick: 250 000 kr.
Är det fler än jag som tycker att något inte stämmer här?
Jag tror Greider har rätt. Socialdemokratin lever kvar i en grandios självbild. Juholt har verkligen ingen avundsvärt position i detta läge och det är nästan märkligt att han står ut, tycker jag.
Det som händer med människor under stark nedvärderande press är ofta att de inte vill ta till sig kritiken, vilket ju inte är så konstigt. Kritiken är kanske till stora delar också orimlig. Då hamnar man lätt i en grandios självbild. Den blir så att säga självunderhållande om den för gruppens del leder till att den sluter sig i inbördes beundran.
Den arme ledaren blir både nedvärderad och beundrad och har väl inte mycket annat val än det narcissistiska, dvs den grandiosa självbilden.
Just nu ser vi kanske en extrem-variant av det, men detta är, tror jag, ett väsentligt gissel i politiken. Politiker behöver stöd för att stå ut. Om som i det här fallet inte partiet förmår ge ett genomtänkt icke-idealiserande stöd så går det helt åt skogen på det här sättet med verklighetsanpassningen.
Botemedlet bör nog innehålla just återvändande till verkligheten. Hur ser den ut? Vad vill vi? Vad kan vi göra? Vad orkar vi? Hur kan vi stärka oss – utan att tappa kontakten med verkligheten?
Socialdemokratins styrka har varit just detta, kontakt med verkligheten genom bl a folkrörelserna och den egna erfarenheten. Om ledaren börjar beundras för mycket lämnar man den formen av folkrörelse och går in i ett annat slags massrörelse, som jag ser det. Det är knappast en väg socialdemokratin vill gå.
Mest intressant, tycker jag, är vad som skrivs inom partiet. Kielos skriver i dagens ledare i AB att det ”.. alltid funnits ledare som kunnat resa sig över (falangstriderna)…” och ger rådet ”…sluta läcka saker om ert inre liv…”. Jag håller med, men tänker samtidigt att ledare bara kan vara ledare med stöd. Utan det går de psykologiskt under och gör dumheter. (Dessutom är kanske detta med läckor elegant uttryckt men lätt att missförstå… 
)
Widegren skriver att den vinklade journalistiken inte lika lätt skulle rått på Lena Sommestad. En bra poäng, tror jag, eftersom hon så klart bygger på analys.
Håkan Bengtsson skriver i ledaren i Dagens Arena om Juholts självförtroende och hans negativa uttalande – dock utan att koppla samman dem med det bristande stödet ifrån partiet, vilket jag finner olyckligt och en smula ogenomtänkt.
Johan Westerholm känner sig vilsen och ensam i det hela. Förståeligt.
Och svarta moln hägrar sig över internet och tillgången till fri information.
Carin Jämtin tar tillfälligt över: SvD, Aftonbladet, svt.se, Sveriges Radio, DN.
För den som funderar över vägar framåt rekommenderar jag Thich Nhat Hanhs ord: Vi mediterar inte för att komma undan verkligheten. Vi mediterar för att orka ta itu med den.
Dagens Arena skriver om märkliga förhållanden när en vårdcentral ”såldes ut” från våra offentliga tillgångar:
Filippa Reinfeldts närmaste man, landstingsrådet Lars Joakim Lundquist, känner personligen en av läkarna som 2008 fick köpa loss vårdcentralen Serafen för knappt 700 000 kronor. Verksamheten har nu sålts för minst 20 miljoner.
Jag tror inte de närmast inblandade betraktar det som korruption, snarare en smart affärsidé. Det är sorgligt, tycker jag, hur naiva vi i Sverige är vad gäller korruption. Vad vi tycker om korruption verkar dessutom följa vad för politik vi gillar. Ännu värre!
Men cyklisten är förstås den som skadas.
Märkligt nog presenterar tidningarna det som att cyklisterna inte alltid är oskyldiga. Nej, det är de inte, de är tydligen enligt det här sättet att se det mest skyldiga i en fjärdedel av fallen, men det verkar väl inte vara det som är det största problemet, eller?
Cyklistbloggen har också observerat det orimliga i det sätt resultaten presenteras på. Känns det inte som ett direkt planterat sätt att presentera det? Vem ligger bakom?
Samma sak kan förresten sägas om den här nyheten: Medicin för schizofrena skulle rädda liv – Ekot | Sveriges Radio. Någon har planterat en omstridd tolkning som en sanning. Även här gäller det liv och död. Och faktiskt många fler människoliv.
Varför går det bra att göra så här i Sverige idag? Varför vaknar inte duktiga journalister till när sånt här händer?
Sydsvenskan rapporterar om tillslag mot mr-grupper i Kairo. En mycket obehaglig påminnelse om tillståndet i världen tycker jag.
Fast det är ju också en påminnelse om att många i dessa grupper ärligt försöker göra något bra. Men har de kunnat skydda sig mot infiltration?
Som jag skrev tidigare så är jag undrande över det sätt upphandlingen av psykiatrisk vård för tortyroffer har skötts på av SLL (Stockholms Läns Landsting). Jag har därför kontaktat dem och bett om dokumenten:
Tack, jag tar tacksamt emot länkar till det som inte är sekretess-belagt.
(Eller naturligtvis bilagor om ni mot förmodan inte har möjlighet att skicka länkar till dokumenten.)I första hand är jag nu intresserad av era dokument kring detta och inte anbudsgivarnas dokument. Dvs jag vill ha er förfrågan om anbud och utvärdering och allt däremellan (protokoll m m).
Det har ju nu tillkommit nya dokument i och med RK anmälan av upphandlingen. Även dokument kring detta tar jag gärna emot.
SLL har nu skickat mig dokument enligt den förfrågan jag gjort ovan. (Dokumenten kring anmälan har jag dock inte fått, de finns hos Förvaltningsrätten och jag har inte kontaktat dem ännu.)
Det är offentliga dokument och jag har lagt upp dem så att alla kan nå dem.
Carema har ju anklagats för att ta skattebetalarnas pengar och gömma undan dem i skatteparadis. Nu ser det ut som om man använder en del av pengarna till en annons i DN där man förklarar att man inte ska gömma pengar i skatteparadis (i varje fall inte så att vi skattebetalare tar illa vid oss).
Carema har kanske också använt skattebetalarnas pengar till att stödja Moderaterna, men det vet vi inget om eftersom både Carema och Moderaterna inte vill tala om det. Att det verkar finnas personliga kontakter mellan Moderaterna och Carema bevisar förstås ingenting!
Säga vad man vill om Carema, men sinne för affärer verkar de ha.
Ekonomin är i djup kris. För en gångs skull tycker jag att Johan Norberg beskriver de ekonomiska problemen utan alltför mycket överdrifter och hyllningar till den fria marknaden. Det han beskriver men inte direkt nämner är att vi på sätt och vis inte vet längre vem som äger vad och kan göra t ex investeringar i ekonomin. Begrepp som marknadsekonomi faller sönder och det är de ekonomiska transaktionerna i sig och vem som kan göra dem som blir viktiga.
Ingen som följt ekonomin under längre tid kan vara förvånad. I årtionden har de som inte varit enbart positiva till marknadsekonomin varnat för de enorma kapitalkoncentrationerna och hur stora aktörer har makten över penningströmmarna och kan utnyttja dem för egna intressen. Makten och intresset för långsiktig utveckling har därmed skiljts åt. Politiken har begränsad makt över ekonomin.
Just nu, när denna ekonomiska och politiska kris hotar oss, ges Mikael Wiehe utrymme att skriva i SvD och förklara att hans sånger handlar om vrede över vad en blind tro på marknadsekonomi kan medföra. Kanske en tillfällighet, kanske inte, tänker jag, att han som säkerligen en del av SvD:s läsare ser som en dåraktig motståndare till kapitalismen får utrymme där nu. Han skriver:
En vrede som nu växer när kapitalismens misslyckanden hotar miljarder människor i världen med arbetslöshet, fattigdom, undernäring, sjukdomar och för tidig död.
Just det kan jag utan vidare hålla med om nu. Återigen blir det synligt och kommer oss närmare än vi kanske anat. Vi har, tillsammans, mer eller mindre misslyckats med långsiktigheten. Vad vi än tycker och tror så är det ett kollektivt misslyckande. Vare sig vi gillar det kollektiva eller djupt misstror det.
Ännu har ingen någon aning om hur stort misslyckandet kommer att bli. Vi anar att problemen riskerar öka klyftorna i samhället och därmed göra det mindre stabilt och tryggt för alla.
Hur gör vi för att ta oss vidare? Vad gör du och jag? Vad har vi för frihet att göra något? Hur kan vi använda den? Hur kan vi, om vi behöver, skaffa oss mer frihet för att arbeta med långsiktigheten?
Titta på den här bilden av universums expansion:
När jag ser den så ser jag framför mig också små söta varelser (såna som kallades människor) som fanns där vid en viss tid och försökte förstå detta ofantliga mysterium vi lever i. De sa, enligt historien, glatt och nyfiket: ”Vaffö e de på detta viset?” (Här är en av alla de nära 10 miljarder nyfikna människor som fanns då: Brian Schmidt.)
